Ojojoj, så svårt att välja ut bara några få årets bästa. 😅 Jag var uppe i 25st men insåg att jag måste begränsa och då landade jag i dessa 10st som var ett absolut måste att ha med på min topplista. Men jag kanske måste dela med mig av även de andra i ett eget inlägg, som ett tips-inlägg.
Årets absolut bästa läsupplevelser, högst subjektivt bedömda av mig är:
Gemensamt för alla böcker är att de bjöd på härlig sträckläsning, en stund av total eskapism. Älskar just det när det gäller läsningen – att det känns som om omvärlden försvinner och det bara är jag och boken. Att få leva sig in så totalt i läsningen. 🥰
Den här boken är otroligt hyllad och efter att ha läst vill jag också stämma in i hyllningskören. En så annorlunda och innerlig läsupplevelse den här boken bjöd på. En riktig pärla.
”Violette Toussaint är vaktmästare på en kyrkogård i en liten by i Bourgogne. Tillfälliga besökare och lokala invånare samlas gärna i hennes kök för en kopp kaffe, en pratstund, en gråtstund eller ett förlösande skratt. Violette är en tystlåten kvinna som föredrar att lyssna på andra. Få vet egentligen varför hon lever här ensam, mellan sin vackra trädgård och den välskötta kyrkogården, bara att hon verkar vara tillfreds och sprider lugn och värme omkring sig.
Sent en kväll får Violette ett ovanligt besök. En förbryllad man, poliskommissarie till yrket, förklarar att hans nyligen avlidna mor har önskat att få bli begravd i just denna kyrkogård, långt borta från hemmet och bredvid en för honom helt främmande man. I takt med att Violette hjälper honom att reda ut mysteriet kring hans mor, fattar kommissarien tycke för Violette men börjar även att gräva i hennes förflutna. Det blir slutet på Violettes stillsamma tillvaro…”
Varje kapitel inleds så vackert inleds med tänkvärda citat om livet och döden.
Violette, huvudpersonen, jobbar på en kyrkogård och jag var först lite rädd att boken skulle vara alltför sorglig och dyster. Och visst handlar det mycket om döden. Men även om livet, hoppfullhet och stor kärlek. Genom nutid och återblickar lär vi känna Violette och hennes livsöde. Vi följer henne från hennes barndom, genom livets stora händelser och fram till nutid. Vad har format henne och gjort henne till den hon är?
Framför allt har den här boken ett så vackert språk. Jag ville flera gånger pausa och läsa om vissa stycken som var så vackra och talande. Jag tyckte om tonen och känslan, och det var på något sätt trösterik läsning. Violette behandlar de döda och gravarna så respektfullt, och även de efterlevande som kommer dit för att sörja och minnas. Kyrkogården målas upp som en så vacker och älskad plats där man minns livet och de man älskat.
Jag stod och höll i den här boken redan i somras men ställde tillbaka den. När det sedan började komma så fina recensioner av den kände jag att jag bara måste läsa. Så glad att jag nu har gjort det, för det här är en bok som kommer stanna kvar i tankarna. Det här en av årets bästa böcker för mig.
*malins bokblogg* 