Ingen kan väl ha missat Jojo Moyes succébok Livet efter dig. Här kommer fortsättningen, här får vi veta hur det gick sen. Och när jag hörde talas om den här boken var det ett absolut måste att läsa den. Eftersom jag har bestämt mig för att försöka minska ner på antalet ägodelar här hemma, däribland även böcker, försöker jag numera att låna flitigt via Bokbussen. Enda nackdelen med det är ju att man ibland får vänta länge på de där riktiga godbitarna, de där allra mest populära böckerna. Men, som man säger – den som väntar på något gott…
Det är inte riktigt rättvist att jämföra den här boken med sin föregångare eftersom de är så olika. Grejen med den här är ju att man får veta vad som hände efteråt, hur alla gick vidare efter Will. Främst får vi följa Lou och hennes kamp att återigen hitta mening i livet, att gå vidare efter Lou. Hon lovade Will att gå vidare, att leva sitt liv fullt ut, men det är lättare sagt än gjort.
Jag kan så känna igen mig i hennes tankar, i skuldkänslorna att vara den son lever vidare. Hur mycket kan man gå vidare utan att det verkar som om man glömt? Samtidigt är det lika svårt åt andra hållet – att folk förväntar sig att man ska sluta sörja så intensivt, att man måste rycka upp sig och gå vidare. Och sorgen den kan slå till när man minst anar det.
Den här boken är så himla fin, främst tack vare Jojo Moyes skicklighet att skildra personer som man tycker om, som man fastnar för och vill följa. Lou är så himla rolig, mitt i all sorg, och hennes familj likaså. Jag gillar mamman lite extra mycket, och hennes uppror mot sin tillvaro. Det här är en bok där det är karaktärena som står i centrum, inte själva storyn. Det är absolut inte samma drama som i första boken, men det är inte heller meningen.
Så, är det här lika bra? Ja, jag tycker nog det. Nästan i alla fall. Om jag skulle sätta betyg skulle den här hamna snäppet under eftersom den första var så otroligt drabbande. Den här rör inte om på samma sätt men den gav ändå några kvällar av total läsro, och jag längtade efter att få dyka in i den mellan läsningarna. Har man läst den första delen är det snudd på ett måste att läsa även den här. Och jag kan faktiskt inte låta bli att önska ännu en fortsättning.
*malins bokblogg* 