Vad skriver man om en sådan här bok? Den är så personlig och handlar om Stina Wollters resa till den hon är nu. Vad och vilka som har format henne och gjort henne till just henne. Om hennes syster som var svårt sjuk i anorexia. Om hennes mamma. Om deras kistor som hon dekorerade. Det är alltid svårt att skriva en kommentar om en sådan här bok. Allt blir liksom så fjuttigt.
Jag har inte följt henne här på Insta men jag har läst intervjuer med henne och på så sätt fått upp ögonen för henne. Helt ärligt visste jag ingenting om henne mer än att hon har en känd pappa. Jag visste inget om varken radio eller konst eller hennes Instakonto innan intervjuerna. Men när jag såg boken här i flödet visste jag att jag måste läsa den.
Jag imponeras av hennes mod, men framför allt hennes klokskap. När hon bemöter både dickpics och ”pelargonkvinnor” och på HUR hon gör det. Jag blir chockad över vad folk skriver till henne och jag beundrar hur hon bemöter dessa kommentarer. Själv hade jag tappat hoppet om mänskligheten, stängt ner kontot och gett upp. Men hon tar fighten.
Hon skriver mycket om kroppar och hur vi förväntas vara, att vi passar in oss och alla andra i olika fack. Man måste vara på ett visst sätt, se ut på ett visst sätt. Det finns så många normer att leva upp till och det är få som vågar utmana dem.
Jag stängde igen boken med tårar i ögonen eftersom hennes ord berörde. Det finns så mycket i boken att ta till sig och reflektera över. Hon säger det mycket bättre själv så läs boken.