

Månadens nobelpristagare blev Octavio Paz som tilldelades priset 1990. Han var mexikan, med indianskt påbrå, och är tydligen en av vår tids mest betydande spanskspråkiga poeter. Klart man blir nyfiken på hans verk när man läser något sådant.
Men Octavio Paz och jag kommer tyvärr inte få någon längre relation. Det stannar vid en engångsföreteelse. Många böcker som innehåller översatt poesi har ofta ett förord där verket beskrivs i stora svulstiga ord och ärligt talat skrämmer det mer än lockar. Är det SÅ man ska känna när man läser? Betyder det att jag inte fattat något om jag inte känner så?
Jag kan älska att läsa poesi, bli starkt berörd och känna att både språk och innehåll träffar rakt i hjärtat. Men jag kan också känna att oj vad svårt och konstigt det här var, och det är den känslan jag fick när jag läste den här boken. Jag kunde hitta några rader här och där som brann till, men i övrigt var det sval läsning.
Men åh vad jag ändå gillar att jag tagit mig an att läsa nobelpristagare. Jag behövde en utmaning för att ta tag i det. Även om jag inte gillar allt jag läser utmanar jag mitt läsande och tar mig utanför min comfort zone.