Det här är en sådan där bok där folk går om varandra hela tiden. Ni vet – när någon sitter i en taxi går den andra personen precis runt hörnet och de missar varandra. Ögonblick som gör att de missar varandra, men också som gör att berättelsen går vidare.
Alice är en medelålders kvinna som blir sådär riktigt förbannad, trött, uppgiven och helt enkelt får nog. Hon tar sin resväska och sätter sig på första flyget till New York där hennes dotter Babylonia bor. Väl där möts hon givetvis av en mycket undrande dotter, som tillfälligt lämnar henne i lägenheten för att själv gå till jobbet. Alice klättrar ut genom fönstret för att sätta sig med ett glas vin på brandstegen och tänka över sin situation. Hon lyckas bli utelåst och beger sig ut i ett okänt New York där hon träffar en rad människor som hon annars aldrig hade träffat. När dottern kommer hem igen börjar hon och pojkvännen att försöka leta rätt på mamman. Samtidigt sätter sig Göran, Alices man, även han på flyget till New York.
Alltså, Alice råkar ut för de mest underliga situationer och människor och det är nog tack vare att hon är så naiv som hon klarar sig ur allt oskadd. Det blir faktiskt rätt roligt ibland, men man skulle inte skratta om man själv var i hennes situation.
Det är definitivt inte ett New York som vi är vana att se från serier som SATC. Det är ett mörkare, hårdare och betydligt läskigare New York som skildras. Det är mycket detaljrikt beskrivet och det är lätt att leva sig in i boken. Jag gillar kontrasten mellan det hårda New York och den lite naiva Alice. Och jag gillar detaljerna som gör att det nästan känns som om man är där, att man kan känna pulsen från staden.
Det här är en bok om att våga, att våga följa sin magkänsla och sina drömmar. Att våga släppa och gå vidare. Jag gillar, helt klart. Och trots den lite mörkare sidan av New York som målas upp är det fortfarande mitt drömresemål nummer ett.
*malins bokblogg* 