En mors bekännelse av Kelly Rimmer

Den här boken började lite trevande och jag hade först lust att lägga ned den, men som tur var fortsatte jag läsningen. Det här var en mycket stark och berörande bok som likt ett pussel gav mig som läsare bit för bit, för att avslöja det allra sista först i slutet. Jag sträckläste den men var tvungen att gå och lägga mig när det bara var 100 sidor kvar och sedan kunde jag ändå inte sova eftersom jag bara låg och tänkte på den.

Olivias man David har tagit livet av sig och hon försöker långsamt ta sig tillbaka till livet igen efter Tragedin, som hon kallar det. David misshandlade henne och isolerade henne och med hjälp av familj, terapeut, läkare och jobbet tar hon små steg mot sin nya frihet. Men runt hörnet bor svärföräldrarna, och hennes svärmor Ivy dyrkade sin son och vägrar erkänna att han misshandlade Olivia – hon triggade snare igång det i hennes tycke.

I varannat kapitel följer vi Olivia i nutid från Davids död och mot sin väg ut till sitt nya liv. I varannat kapitel följer vi Ivy, från Davids födsel till när han träffar Olivia och till hans död. Och hennes del gör mig ofta smått vansinnig av ilska. Hennes dyrkan leder till Davids okuvliga tro på sig själv, att han alltid har rätt, att alla ska lyda honom och hon låter honom t.o.m. förstå att det är ok att slå sin fru om det görs bakom stängda dörrar. Hon är verkligen en hemsk människa.

Boken har en hel del oväntade vändningar och det är konstant ont-i-magen-läsning. Den ger också en bra inblick i hur vem som helst kan fastna i ett destruktivt förhållande, att det inte är så lätt att bara lämna och ta sig därifrån.

Det här är verkligen en bok jag vill rekommendera vidare. En stark och gripande bok som verkligen berörde mig. Men snabbspola lite i början – den blir bättre och bättre.

Jag utan dig av Kelly Rimmer

Jag är alltid på jakt efter en riktigt bra kärlekshistoria, i stil med Nicholas Sparks The Notebook. Jag lockas direkt till en bok om jag tror att den kanske kan vara i samma stil som den. Det här är en sådan där typisk bok som jag lockas till – både titeln och baksidetexten låter som något jag borde gilla. Att den dessutom utspelar sig i Australien gör att den direkt hamnar i min läshög.

Lilah och Callum träffas på färjan hem och dras omedelbart till varandra. De börjar träffas regelbundet och trots att de egentligen gör precis allt tillsammans envisas Lilah med att de inte är ett par och att de inte lovar varandra något inför framtiden. De är bara här och nu utan några löften eller titlar. Callum förstår inte varför men går med på det bara för att få vara med henne. Han vet inte att orsaken är att Lilah bär på en svår sjukdom som är som en tickande klocka. Hon vill hålla sjukdomen hemlig för honom och hon vill inte utsätta honom för det hemska att förlora någon han älskar. Hon försöker hålla honom på avstånd trots att det egentligen inte alls är vad hon vill.

Trots att själva storyn är förutsägbar och jag egentligen visste precis vad som skulle hända, berördes jag ändå starkt och så satt jag där och grät i slutet av boken. Jag släckte lampan och låg och grät tyst i sängen en stund efter att jag hade läst ut den. Den här boken är inte i närheten av The Notebook men det är en fin historia med två karaktärer som jag gillar och att det utspelar sig i Australien ger också pluspoäng. Det är välgjord och smart dialog och jag gillar att Lilah är miljökämpe och hur hon argumenterar kring ämnet. Och jag gillar den där lite udda detaljen med att hon ofta går barfota – och att det är något de båda ofta argumenterar om.

Om man gillar kärlekshistorier är det här en bok att läsa. Det är alldeles lagom underhållning, lättläst och lättsmält.