Det här är en boats-bok, och redan genom omslagets text förstår man att det är en bok som egentligen inte borde få finnas. Det handlar nämligen om Hannah, 3 år, som dör i cancer. Något som verkligen inte borde få hända och som väl är alla föräldrars värsta mardröm.
Mamma Maria Housden berättar i den här boken om livet från cancerbeskedet, genom alla ofattbart svåra behandlingar och till första året efter Hannahs död. Det är läsning som gör ont att läsa, och det är omöjligt att inte gråta. Vi får följa lilla Hannah och hennes familj genom en tid som präglas av oro och sorg inför det som komma skall, men också en tid av glädje. De vet ju att det är Hannahs sista tid i livet och de är fast beslutna att se till att hon också får njuta av den tiden. De vill försöka låta Hannah ha ett så normalt liv som möjligt, till kontrast mot de tunga sjukhusbesöken.
Gillar man boats-böcker kommer man definitivt att gilla den här boken, om man nu kan uttrycka ordet ”gilla” om en bok med det här innehållet. Själv kände jag att boken ger perspektiv. Det är lätt att gnälla över sin vardag, över småsaker som egentligen är oviktiga.
Ett stycke i boken som fastnade i mitt minne är när mamman träffar en kvinna som visar upp en bild på sig själv med orden ”det ser ut som om jag har fått cellgiftsbehandling på den här bilden”. Hon är inte nöjd med sitt utseende på bilden och hennes klumpiga och ogenomtänkta kommentar hugger i mamman. I sina tankar tänker hon att ”det vackraste ansikte jag någonsin har sett satt på en person som har fått cellgiftsbehandling”. Som sagt, man får perspektiv.
*malins bokblogg* 