Hejdå till männen och hej till älsklingarna

februari loveJa, januari blev männens månad i min läsvärld. Helt oplanerat till en början men sedan valde jag att köra på det temat för att inspirera mig lite. Så i januari blev det (nästan) bara män för hela slanten. Och eftersom det var lite kul med månadstema har jag funderat på att köra det igen.

Då passade det ju bra att Enligt O annonserade februari som älsklingarnas månad. För min del tänker jag favoriter, kärlek, vill-verkligen-läsa-böcker. Författarna på Författarfemman borde ju bli ett givet val, likaså böcker med lite mer lööv i för att fira Alla Hjärtans Dag, och för att läsa de där böckerna som jag har uppskrivna på diverse vill-läsa-listor. Ja, det låter som en bra plan.

Februari = bokälsklingarnas månad. Javisst!

Annonser

Saker min son behöver veta om världen av Fredrik Backman

saker min sonMitt första möte med Fredrik Backmans texter var via Facebook, som säkert för så många andra. Hans inlägg om sin skatt i baksätet delades av många och hittade till mig via en av mina vänner. Texten berörde mig, och hans sätt att skriva lockade både till skratt och eftertanke. Efter det har jag läst hans blogg då och då, alltid med lika stor behållning. Han skriver väldigt personligt, på sitt eget sätt. Och jag tror att antingen gillar man det, eller så har man svårt för alla dessa liknelser. Själv fnissar jag ofta när jag läser hans texter, och det blir mycket högläsning för sambon. Jag tycker att han bjuder på sig själv på ett så härligt sätt, delar med sig av sådant som andra kanske skulle sopa under mattan. Skäms-ögonblick som blir till skratt för oss läsare.

Hela den här boken är egentligen en enda kärleksförklaring till sonen. En förklaring av sin kärlek, och en slags ursäkt i förväg att sonen kommer att skämmas och undra över sin far när han blir äldre. Han försöker förklara viktiga fenomen för sonen, varför saker är som de är eller varför man inte ska göra si eller så. Det är stor igenkännighet och jag sitter ofta och nickar medhållande åt hans betraktelser av samtiden. Ett av de allra bästa och finaste kapitlen är det om hans far och svärfar, ett kapitel där jag fick en sorgklump i halsen. För det är så fint, så träffsäkert och med så oerhört mycket kärlek.

Jag slukade den här boken och skrattade högt flera gånger och fick tårar i ögonen lika ofta. Vi är rätt så jämngamla och våra barn är också rätt jämngamla, och jag är väl därför den perfekta målgruppen för den här boken. Jag älskar den. Kort och gott. Jag hade så gärna läst högt flera gånger för sambon, men jag bestämde mig för att inte göra det så att han i stället skulle kunna läsa och skratta själv. För shit, vad jag skrattade under läsningen. Tårarna rann fler gånger.

Om man gillar hans blogg och hans sätt att skriva kommer man att känna igen sig och trivas i den här boken. Men jag hörde en äldre dam lämna tillbaka boken på bibblan med ett nja, men däremot lovorda hans andra bok En man som heter Ove. Hon förstod sig inte alls på boken, menade hon när jag lite lätt chockad frågade varför. Hon skulle inte rekommendera den vidare sa hon. Tråkigt, men allt passar ju inte alla och hon var nog helt fel målgrupp för att läsa och ta till sig den.

Läs, är min rekommendation. Läs och njut av språket, känslan och kärleken. Jag tycker att det här är en bra bok till relativt nyblivna föräldrar, för att kunna känna igen sig i en del av hans tankar.

Läs mer om boken här.

Skärpning på det

Jag borde ha satt upp ett nyårslöfte för det här året – att inte låta recensionerna vänta på sig. Att inte tillåta att jag har en massa oskrivna recensioner som bara väntar på att få bli skrivna.

Jag borde ha gjort det.

Men jag gjorde det inte.

Därför är jag här nu igen. Med en hel radda recensioner som borde skrivas. Det handlar egentligen bara om någon slags missriktad lathet, att ”äh, jag gör det sen”. Ska bara… Ja, ni vet. Eller? För det är väl inte bara jag som håller på så här och drar ut på det?

Skärpning på det Malin. Skärpning.

Och ja, förhoppningsvis kommer ni att mötas av ett helt gäng recensioner här på bloggen. Det här med recensionsmaraton får vara mitt stående tema. 

Böcker A-Ö ~ F

Veckans bokstav är F. Utmaningen är att nämna en bok, en författare samt en karaktär på bokstaven. Någon som ni gillar, avskyr, skrattar åt, gråter till, skräms av. Ja, listan kan göras lång men motivera ditt val så vi vet om det är något vi ska testa eller strunta i.

f

Författare på F: Gayle Forman. Jag läste hennes Om jag stannar och tyckte väldigt mycket om den. Det är en bok som stannade i mina tankar långt efter läsningen, just för att den berör ett sådant starkt ämne. Den boken, och framför allt karaktärerna, rörde upp en massa frågor. Hur gick det sen? Jag blev därför glad när jag såg att det kom en fortsättning och att jag skulle få svar på mina funderingar. När jag lät dig gå stillade mina tankar och gav mig ro i sinnet. Jag behövde den boken. Om ni inte har läst dessa böcker vill jag varmt rekommendera dem! Klicka på länkarna för att läsa mer vad de handlar om.

Bok på F: Fortfarande Alice av Lisa Genova. En smått fantastisk bok som är en av de bästa böcker jag någonsin läst. Om det svåra att råka ut för Alzheimer i relativt tidig ålder, att försöka kämpa vidare med livet och försöka ha koll. En otroligt varm, vacker och mycket fängslande bok. Det var sträckläsning som gällde för min del.

Karaktär på F: När jag var yngre, på gymnasiet och en bit upp i 20-årsåldern, slukade jag Danielle Steel. Jag tror att det var något med de lyckliga sluten som lockade mig så. Mycket kärlek, ofta rätt så stor dramatik i form av tragiska händelser och så sedan ett very happy ending. Det gillade jag, och jag köpte varenda bok jag kunde hitta av henne. Och vissa av karaktärerna sitter fortfarande kvar i mitt minne. Jag vet inte om hon skrev bättre böcker förr eller om det är jag som har ändrat smak, för hennes nyare böcker har inte känts alls lika bra. Kanske är det en kombination av båda. I alla fall. Veckans karaktär får bli Bernie Fine i hennes Fine things, I ljus och skugga på svenska. Jag har dessutom sett filmatiseringen, och Bernie Fine och affären Fine things finns inpräntat i mitt minne. Det känns som om det var i går jag läste/såg den. Kanske att jag skulle ta och läsa om alla de där böckerna? Eller sabbar jag mitt positiva minne av dem då?

Vill du vara med på utmaningen? Svara i din blogg och lämna en kommentar här så att vi kan hitta dina svar.

Att somna mitt i boken

sleeping catalvarVissa dagar, som i dag, känner jag mig som katten på bilden. Man är så trött, så trött och när man lägger sig i soffan för att läsa slutar det med att man i stället somnar med boken på bröstet. Morgonträning på gymmet och en fullmatad vecka = tröttlördag. Det får nog bli lite lagom spännande läsning i form av Johan Theorins På stort alvar. Den finns e-bokslånad i Ajfånen, och noveller är nog lagom gymnastik för min hjärna i dag. En novell borde jag väl åtminstone hinna läsa innan jag somnar med boken Ajfånen i famnen?

Ha en fin läs-lördag!

Bokbloggsjerka – om ärliga recensioner

I veckans Bokbloggsjerka får vi frågan om vi är 100% ärliga i recensioner/omdömen?

Svaret är ja. Tycker jag om en bok skriver jag det, och tycker jag inte om den skriver jag det. Jag försöker alltid motivera vad det är jag tycker om/inte tycker om. Om det är språket, handlingen, karaktärerna eller känslan. Men ibland kan det vara svårt att sätta fingret på vad det är exakt man gillar/inte gillar. Det kan vara mer en underliggande känsla som färgar hela läsningen.

Jag tänker att det kan vara lika svårt att skriva att man tycker om en bok som att man inte tycker om den. Vissa böcker och författare anses inte lika ”fina”, och om man själv gillar just de författarna/böckerna vågar man kanske inte riktigt stå upp för det. Coelho är t.ex. en sådan författare. Jag har läst en massa nedklankande om honom och hans böcker och hur fruktansvärt hemskt en del tycker om att folk faktiskt läser hans böcker. Då är det inte alldeles enkelt att skriva en recension att – hej, jag älskar den här boken! Fast det är egentligen bara att ruska av sig sådant. Läsa det man vill för att man vill och sedan skita blankt i att det finns folk som rynkar på näsan åt ens ful-kulturella val.

Däremot kan jag ibland känna att det tar emot att skriva negativt om böcker man så gärna VILL gilla. Det kan vara en författare som jag vanligtvis brukar älska som helt plötsligt ger ut en bok jag helst vill spola ner i toaletten. Eller en bok som alla tokhyllar medan jag själv sitter där och undrar hur jag hamnade på fel tåg. På dissa-tåget i stället för det mycket roligare hissa-tåget. Jag har råkat ut för det flera gånger. Fasen också, jag som vill gilla den här boken och så gör jag inte det… Men då krävs det en ordentlig tankegång – varför gillar jag inte den här? Och så får det bli en lärdom.

Så ja, jag är ärlig. Kanske fundersam och luddig och otydlig ibland, men alltid ärlig. För mitt minne är inte som det har varit och jag vill gärna kunna gå tillbaka och kolla vad jag tyckte om en viss bok. Då skulle det vara jobbigt om jag inte hade varit ärlig. Skrivit att jag älskade en bok som jag inte ens gillade, och så lånar jag den senaste boken av samma författare och gillar inte ett dugg. Och undrar förvånat varför jag inte gillar. Nä, det skulle ju bara vara jobbigt.