Vi hyrde filmatiseringen (med bl.a. Sarah Jessica Parker och Pierce Brosnan) av den här boken så jag passade på att sträckläsa boken innan. Man vill ju gärna läsa boken innan man ser filmen. Det visade sig att i det här fallet är filmen bättre än boken. Filmen har det som jag tyckte saknades i boken.
Kate Reddy är tvåbarnsmamma och framgångsrik fondmäklare. Hon vill gärna vara perfekt på båda fronter. När barnen ska ha med sig hembakat till skolan köper hon färdiga pajer och bankar till dem för att de ska se hemmagjorda ut – för man kan ju inte ta med sig köpta saker, det vet ju alla. På jobbet är många ute efter hennes jobb och det gäller att ligga steget före och visa framfötterna – hela tiden. Samtidigt efterfrågar hennes man mer tid tillsammans. Ett ständigt livspussel som aldrig tycks lugna ner sig. Och så mitt i allt inleder hon ett slags emailromans med en av sina kunder.
Jag saknar en mer utförlig presentation av Kate i boken. Det känns som om man kastas in i hennes liv, får ta del av hennes höga tempo och ständigt dåliga samvete, men man får aldrig riktigt veta vem hon är som person. Det i sin tur gör att jag inte bryr mig så mycket om vad som händer henne. Jag får ingen bild av henne som person eller hennes och makens förhållande. Det kommer fram mycket bättre i filmen. Filmen lyckas mycket bättre än boken med att förmedla känslan som jag antar är hela meningen – att livspusslet är ett svårt pussel att lägga.
Det är meningen att det ska finnas ett djup här också. En debatt om olika villkor mellan kvinnor och män på arbetsplatsen. Hur olika kravs ställs, hur svårt det fortfarande är för kvinnor att vara mamma och jobba heltid. Men det kommer inte riktigt fram. När huvudpersonen blir en ytlig person som jag aldrig lär känna, försvinner också allt annat runt omkring.
I det här fallet vill jag alltså hellre rekommendera filmen än boken, för filmen är riktigt mysig och underhållande. I filmen finns igenkänningsfaktorn som saknas i boken – den där känslan av att ständigt vilja ha mer tid. Att vilja vara en bra förälder samtidigt som man är bra på sitt jobb. Att brottas med allt man tror man måste göra och allt man faktiskt måste göra. Att vara en närvarande partner. Att hinna allt man vill, måste och borde. Den där känslan av att det är så vårt att leva i nuet – en känsla som väl alla känner någon gång under livet.
*malins bokblogg* 