Sexton kvar

Ojojoj, nedräkningen går framåt nu. Bara 16 böcker kvar innan jag når 100-målet. Och en massa tid kvar innan året är slut. Hur bra som helst ju!

Och, så klart, väntar en hel drös bokrecensioner framöver. Just nu ligger jag i soffan med ryggont (tur att man har en sambo som är kiropraktor) så i dag blir inget skrivet. Däremot ska jag läsa ännu mer i dag. Jag har en stackars bok som legat halvläst i flera månader nu, en bok som egentligen är både läsvärd och fin men som ändå går segt. Den ska i alla fall bockas av och recenseras den här veckan.

Två månader kvar av året och 16 böcker att läsa. Jodå, det här kommer nog att lyckas.

Annonser

Arton kvar

Den här veckan har jag verkligen tagit tag i mitt läsande igen. Två halvlästa böcker har blivit utlästa och en ny bok har både påbörjats och avslutats. Och detta betyder att jag nu är nere på 18 böcker att läsa innan jag når mitt 100-mål. Bara 18! Och november har inte ens börjat. Känns bra, riktigt bra.

I helgen är det jag och en bok (minst) och yllefilten som ska hålla ihop. Och efter det vankas ju en hel veckas ledighet. Yay för det!

Min mormor hälsar och säger förlåt av Fredrik Backman

MinMormorFå kan väl ha missat Fredrik Backmans succébok En man som heter Ove, en bok som har tokhyllats av var och varannan människa. När han kommer ut med en ny bok blir därför förväntningarna extremt höga. Själv har han försökt dämpa folks förväntningar och trycka på att det verkligen inte rör sig om en uppföljare. Men det är klart att om man utser en bok till årets bästa bok redan i februari – kan man ha annat än förväntningar då?

Det är egentligen svårt att skriva vad den här boken handlar om, men kortfattat sagt handlar det om snart åttaåriga Elsa och hennes familj. Hon bor tillsammans med sin höggravida mamma och hennes sambo i ett hyreshus. Där bor även Elsas mormor, som är en väldigt speciell människa för att uttrycka det milt. När mormodern dör får Elsa brev att dela ut där mormor säger förlåt. Dessa brev får henne att steg för steg lära känna sin mormor och alla människor som hon har påverkat i sitt liv. För påverkat människor har hon verkligen gjort. Under Elsas mammas uppväxt var hon ofta frånvarande, ute i världen för att hjälpa människor. När Elsa föds kommer mormodern hem för gott och hon blir Elsa alldeles egen superhjälte. En superhjälte som tar henne under sina vingar och som lär henne allt viktigt som man måste kunna i livet.

Elsa har det ganska tufft i skolan eftersom hon är annorlunda enligt de andra barnen, och hon har inga vänner förutom sin mormor. Där någonstans är det viktiga temat i den här boken. Hela boken igenom möter vi människor som har genomgått svårigheter i livet, och gemensamt för dem är att Elsas mormor på något sätt har hjälpt eller försökt hjälpa dem. När Elsa går runt med alla breven får hon veta allt det där om sin mormor; hur hon har påverkat och hjälpt dessa människor. Och det viktigaste budskapet i hela boken är att alla människor bär på en historia. Vi kanske ser ytan och dömer någon efter den, men därunder finns en hel värld att upptäcka. För Elsas, och läsarens, del blir det väldigt tydligt när vi får lära känna de olika karaktärerna i hyreshuset. Det är karaktärer som man först inte alls förstår sig på, men efter att ha fått se in under ytan blir bilden så mycket annorlunda.

Den här boken tog lång tid för mig att läsa ut. Jag kastade mig över den så fort den damp ner i brevlådan, men jag var tvungen att lägga den åt sidan ett tag. För det är ingen enkel bok att läsa. Mormodern har under Elsas uppväxt berättat en massa detaljrika sagor som berättas även för oss läsare. Först tyckte jag att de var jobbiga att läsa så jag försökte skumma igenom vissa delar. Ganska snart insåg jag dock att sagorna bar viktig information och borde läsas noggrant som en del i berättelsen. Där tog det därför helt stopp, eftersom min hjärna inte riktigt orkade med det jobbet. Men så häromdagen bestämde jag mig för att ta tag i boken på allvar igen, och dök ner i den med öppet sinne och välkomnade allt noggrant. Och då lossnade det.

Den här boken kräver nästan sträckläsning, för att hålla kvar den i tanken och för att stanna kvar i berättandet. Den är inte helt enkel att ta sig igenom, och den inte heller lika självklar att ta till sig. Ändå satt jag där med boken i handen och en gråtklump i halsen, och när jag hade läst ut den kände jag spontant att det var en väldigt fin historia som verkligen berörde mig. Jag bär med mig karaktärerna och deras omständigheter, och framför allt hur Elsas mormor var en sådan medmänniska när de behövde det som mest. Precis som med Ove är hon lätt att döma vid ett första möte, men under ytan klappar ett hjärta av guld och en enorm godhet. Elsa har haft tur som har fått växa upp med en sådan mormor.

Det är riktigt svårt att skriva om den här boken och formulera något slags omdöme, eller få fram tankarna de ger. Jag är glad över att ha läst den, över att ha fått möta Elsas värld. Och jag är glad över att jag tog tag i att läsa ut boken. Skulle jag rekommendera den vidare? Ja, helt klart. Den kräver tid och omtanke och att man kan se under ytan, precis som med Elsas mormor.

Och så vill jag bara tillägga – väntkaffe. Alltså det här med väntkaffe; vilken himla bra idé.

Läs mer om boken här.

Snart två steg närmare

I går läste jag ut Johan Theorins Rörgast. Det tog bara sisådär en månad. Det har egentligen inget med boken att göra utan är snarare en spegling över hur mitt liv har sett ut den senaste månaden. Jag har klämt några mer lättlästa böcker under tiden, för att underlätta för en stackars överhettad hjärna.

Och strax därefter tog jag tag i en annan soffbordsvärmare; Fredrik Backmans Min mormor hälsar och säger förlåt. Även den har blivit pausad, fast där handlar det om ännu längre tid. Den kräver att sträckläsas för att komma in i berättelsen ordentligt, och jag har inte riktigt haft den tiden/lusten. Men både i dag och i går är jag hemma och vabbar, och då passar sträckläsning helt perfekt.

Så ni ser, det går framåt! På bara två dagar är jag (snart, bara drygt 80 sidor kvar) två steg närmare målet. Och med en vecka ledighet i sikte borde det gå att avancera rätt fort. Det gäller att plöja de där halvfärdiga böckerna först, för att kunna sätta tänderna i de andra högarna. För högar med olästa böcker finns det gott om här hemma!

Två steg framåt! Bara 19 böcker kvar…

Att nå 100?

Jag har aldrig varit i närheten av att nå 100-strecket när det gäller antal lästa böcker under ett år. Det har heller aldrig varit ett mål. Jag har tänkt att det är alltför högt att ens försöka nå. Men så tidigare i år insåg jag att jag läser mer än någonsin, och att det faktiskt finns en chans att nå just 100-strecket. För visst vore det lite kul? Riktigt nördigt kul.

Men det där med att jobba heltid som lärare och dessutom hamna i den där jättehögen med rättning, bedömning, skriva kommentarer, ha utvecklingssamtal. Alltså, nej. Det är otroligt mycket jobb som lärare vissa perioder. Jag hade lyckats förtränga det. Och då undervisar jag inte ens 100% eftersom jag jobbar i bibblan också.

Min bokläsning de senaste två veckorna har stått i stort sett helt stilla. Jag har inte kunnat läsa en enda rad. Därmed kanske, kanske blir det svårt att nå 100-strecket i år. Om jag ska nå dit måste jag läsa 10 böcker i månaden, 2 månader i rad. Fixar jag det? Hmm. Kanske? Jag har ju en veckas ledighet nästa vecka, och sedan avslutas ju året med ledighet också. Så kanske, kanske går det faktiskt.

Bara för att det vore lite nördigt roligt att nå till 100 ska jag försöka satsa på det. Det får helt enkelt bli läsmaraton både i november och december. Och som vanligt är jag min egen domare, och jag är rätt snäll som sådan. Det lär inte bli några tegelstenar framöver, fast de brukar jag ju inte direkt kasta mig över annars heller. Dessutom har jag faktiskt 4 halvlästa böcker här hemma så om jag börjar med att slutföra dem är jag redan där en god bit på väg.

Ok, 21 böcker kvar till nyår. Utmaningen är igång. Någon som vill hänga på? Annars tas pepp tacksamt emot. 😉

Vi måste sluta ses på det här sättet av Johanna Lindbäck och Lisa Bjärbo

vimasteslutasesNär Johanna Lindbäck och Lisa Bjärbo går ihop och skriver en bok hamnar den direkt på min att-läsa-lista. Förväntningarna blir också höga, skyhöga till och med. Kan det bli annat än bra när de skriver ihop?

I boken får vi följa Jens och Hanna, och de berättar i vartannat kapitel. Hanna går sista året på gymnasiet och längtar till efter studenten då hon och en kompis ska åka till Paris. Där ska de bo ihop, plugga franska och njuta av caféer och franska bakverk. Jens är 24 år och nyseparerad. Han bor kvar i deras f.d. gemensamma lägenhet där också tvååriga dottern Ruth bor ibland. Hanna och Jens träffas under en utekväll där de nästa blir osams. På vägen hem hamnar de på samma tunnelbana och börjar prata med varandra, på riktigt den här gången. Efter en gemensam natt tror de att de kanske aldrig mer kommer att ses, men Jens får jobb som assistent åt en elev i Hannas klass och plötsligt möts så deras vägar igen. Egentligen vill ingen av dem alls träffa någon och bli kära just nu. De är dessutom på så olika ställen i sina liv. Men vad gör man när man dras ohjälpligt mot varandra?

Jag var tvungen att sträckläsa den här boken eftersom jag hade norpat den från skolan och en elev ville ha den. Å andra sidan hade jag nog sträckläst den ändå, för det är en underhållande och väldigt mysig bok. Både Bjärbo och Lindbäck brukar lyckas väldigt bra med särskilt två saker; karaktärer och dialog. Och i den här boken märks just det. Jag gillar karaktärerna som efter en bit in känns som nära vänner. Och lilla Ruth är helt perfekt – jag bara älskar henne. Som mamma till en 2,5-åring kan jag känna igen mycket av det hon gör och säger.

Det skiljer lite i ålder mellan Hanna och Jens, och därmed även i livssituation, och det är det som är fokus i boken. Jens känner lojalitet mot sitt ex som är mamma till hans dotter. Alldeles nyss var de en familj och nu är de splittrade och bor på olika håll. Det är inte helt lätt för honom att gå vidare när han innerst inne önskar att de kunde vara tillsammans som en familj. Och för Hannas del som har längtat efter resan och livet i Paris, är en romans inte alls vad hon önskar just nu. Att dessutom träffa någon som har familj, en familj Hanna inte tillhör, gör inte saken lättare. Det blir slitningar mellan dem, och livet drar dem åt olika håll.

Som vanligt när det gäller de här författarna är det underhållande, snyggt skrivet och väldigt trevlig läsning. Jag tror däremot inte att mina elever kommer att gilla den lika mycket eftersom de nog är lite för unga. Däremot kan jag tänka mig att den äldre målgrupp den riktar sig till kommer att gilla den. Själv uppskattade jag också att få läsa något som ligger i alla fall lite närmare min egen målgrupp än deras tidigare böcker. Det hade varit riktigt, riktigt roligt att få läsa något om ännu äldre karaktärer. Jag tror att de båda tillsammans skulle kunna få till en riktigt bra feel good-bok om 30 plussare. Och jag hoppas att de kommer att skriva ihop fler gånger, för de är en väldigt bra kombo tycker jag.

Jag kan varmt rekommendera den här boken. Läs och njut av en trevlig lässtund så här i höstmörkret! Om du inte har läst något av Bjärbo och Lindbäck tidigare eftersom du inte brukar läsa ”ungdomsböcker” ska du passa på att läsa den här. Den passar definitivt även en lite äldre läsarskara.

Läs mer om boken här.

Ett nytt beroende

20131020-172426.jpg

Och så hittade vi ännu en tv-serie att fastna i; Homeland. Ja, den är ju inte direkt ny men vi har missat den. Vi skaffade konto på Netflix förra helgen och fick först då upp ögonen för den. Den påminner lite smått om 24 som vi råplöjde för några år sedan. Spännande och så där lite fundersam; att vem är skurk och vem är god? Lagom mycket action också.

Den här helgen har vi plöjt igenom hela säsong 1. Eftersom dottern vaknade upp med feber och regnet har öst ner, passade en innesittardag under filten finfint. Problemet är nu bara att säsong 2 inte finns på Netflix! Vad göra? Abstinensen är redan total. Jag vill se mer! Nuuu!

Nåväl, det får bli fokus på annat resten av kvällen. Kanske läsa bok i stället? Jag har inte läst en bok på ca 2 veckor. Jag har rättat noveller i massor, vilket har gjort mitt eget läsande lidande. Då passar tv-serier bättre.

Snart är det dags för en veckas semester och då blir det förhoppningsvis mer läsning. Bara 5 arbetsdagar till dess…