Ett annorlunda bokpaket!

I dag låg ett mycket spännande paket i brevlådan! Jag gick ju och vann utlottningen hos Västmanländskans bokblogg! Yay! Tack! Det är nog första gången jag vinner något, så det var extra roligt.

Annorlunda var det eftersom boken är i ett format som jag bara sett på bilder på nätet tidigare. Och jisses vad litet och gulligt det var! Jämför med vykortets storlek. Förutom själva boken fick jag också ett fodral samt två bokmärken, allt anpassat efter excess-formatet som det heter. Fiffigt!

Det verkar vara ett perfekt format för t.ex. om man ska ta med sig boken utanför hemmet. Den tar ingen plats alls, och om man dessutom har ett fodral skyddar man boken lite extra så att den kan ligga och trängas i handväskan med allt annat jox utan att bli helt mosad.

Jag blev lite kär faktiskt, bara av själva anblicken. Nu ska vi se om det är lika behagligt att läsa ur formatet också som det är att bara se på det. Om förälskelsen håller för en närmare granskning än bara utseende, med andra ord.

Annonser

Allt jag säger är sant av Lisa Bjärbo

Åh, vilken läsupplevelse den här boken bjuder på! Det är en sådan där bok då man önskar man kunde sätta upp en stör-mig-ej-skylt på dörren, glida ner djupt i läsfåtöljen och sedan sträckläsa hela boken i ett svep.

Vi möter Alicia som går första året på gymnasiet och tycker att det är sådär kul ärligt talat. Hon vill uträtta stordåd, men hon vet inte vad och hon vet inte hur. Hon tar i alla fall beslutet att hoppa av skolan, något som inte gillas av varken föräldrar eller bästa vännen. Men de stöttar henne i beslutet att komma på vad hon egentligen vill göra med sitt liv. Hon skaffar jobb på ett café och där möter hon Isak, som ser ut som en grekisk gud men som tyvärr har flickvän. Fast det där med flickvännen ser Alicia som en obetydlig parentes.

Hon flyttar hem till sin mormor, för att komma bort från familjen som hon tycker är för jobbig att hantera just nu. Mormor som hon alltid haft en bra relation med, som förstår henne och som man kan prata med utan att det blir en massa tjat. Och så ska hon då bara komma på vad det är hon vill med sitt liv i fortsättningen.

Så vad är det då som gör den här boken så bra? Först och främst språket. Alla som följer författarens blogg Onekligen kan känna igen sig i bokens härliga, flödande språk med små finesser här och där som är så typiska för hennes språk. Det är som godis för ögonen. Och förutom språket är handlingen och karaktärerna så pricksäkert gjorda. Jag gillar Alicias tonåriga sida med att både vilja vara vuxen och samtidigt bli omhändertagen. Att känna sig vilsen samtidigt som man är helt klar med vissa saker. Att veta och samtidigt inte veta alls. Så är det ju att vara tonåring – tvära kast åt alla håll.

Och jag gillar jättemycket relationen mellan Alicia och hennes mormor, en relation som är så fint skildrad och som man önskar att alla borde få uppleva med en egen mormor.

Jag har aldrig varit i Alicias situation att hoppa av skolan. Jag var alldeles för plikttrogen och feg för att våga göra något så drastiskt. Mina föräldrar hade definitivt inte varit så förstående som Alicias. Hur hade jag själv reagerat om min Mini skulle komma och säga att hon vill hoppa av? Det kan inte vara lätt som förälder att stötta samtidigt som man kanske ligger sömnlös av oro.

Jag rekommenderar den här boken varmt! Läs och njut, säger jag bara. Stäng av telefonen, lås in dig med boken på en ostörd plats och bara låt läsningen ta tag i dig. Jag kan garantera att en riktigt härlig lässtund väntar dig.

Vill du veta mer om boken så kolla här, där kan du också klicka dig vidare för att få provläsa en bit ur boken.

 

Bokrensning

Jag fortsätter att rensa ut bland mina boklådor här hemma. Och det är konstigt, men det går lättare och lättare för varje bok som rensas bort. Jag som varit en kan-inte-tänka-mig-att-skiljas-från-mina-böcker har numera inga problem att rensa ut och skänka bort dem. Nä, nu ljuger jag faktiskt lite. Jag är extremt noggrann med vilka böcker som bara måste få bo kvar här hemma och vilka som ska få nya hem. Jodå, det är knappast så att jag tar tag i en näve böcker och bara hivar iväg dem. Usch nej, hemska tanke.

I dag fick jag för mig att jag inte längre ska spara mina gamla barn- och ungdomsböcker. Efter noggrant funderande fick alla kära Pysen-böcker bo kvar, tillsammans med några väl valda gamla favoriter bland övriga hästböcker. Sambo T fick i uppdrag att ringa sin ena bror för att fråga om hans dotter ville ta emot ett lass hästböcker. Lite oroligt undrande han över vad som menades med ”ett lass”. Men jodå, det bestämdes att de ska få ett nytt hem hos dem så det känns bra. Skönt att en annan liten hästtjej kan ta över dem och läsa dem i stället för att de ska ligga i en flyttlåda hemma hos mig. Och mina absoluta favoriter finns ju fortfarande kvar om nu min Mini skulle få för sig att bli hästtjej.

Jag har fortfarande inte klurat ut hur jag kommer att känna över alla hittills bortskänkta böcker den dag jag äntligen står där med ett hus och det där gigantiska biblioteksrummet jag alltid drömt om. Och så inga böcker att fylla det med. Rättelse – färre böcker än det kunde ha varit. Fast. Då får jag väl helt enkelt ta och köpa en massa nya böcker att fylla det med!

Godis åt folket av Thomas Hedlund och André Persson

Det här var intressant läsning! Fast lite ledsamt också. För hur kul är det egentligen att vi svenskar är ett av världens mest godisätande folk? Inget att stoltsera med direkt. Vi äter 50 kg socker per år och person, vilket är 3 gånger mer än WHO tycker är lämpligt. Av dessa 50 kg är 17 kg godis. 17 kg! Det är ju smått vansinnigt. Betänk då att det finns många som knappt äter godis alls, vilket betyder att det också finns många som äter mycket mer än 17 kg. Urk…

I boken diskuteras en hel del om varför just svenskar äter så mycket godis, om varför vår relation till särskilt lösgodis är så stark. Och vi får veta en hel del om vad som pågår bakom kulisserna, hur producenterna och mataffärerna gör för att få oss att köpa ännu mer godis. Visste ni t.ex. att det är vid just godishyllan vi tillbringar mest tid i hela affären? Inget annat ställe får oss att stanna så lång stund. Det mesta andra går på ren auto-pilot, men när vi kommer till godiset stannar vi flera minuter för att verkligen kunna välja och plocka så att vi får med våra absoluta favoriter.

I boken får man också en hel del fakta och siffror. Vi svenskar säger t.ex. att vi är måna om vår hälsa och vad vi stoppar i oss, men godiskonsumtionen minskar inte trots det. Vi verkar tycka att godis är lite av en helig ko som vi inte vill vara utan. Och trots alla larmrapporter om godisets skadliga innehåll (t.ex. azo-färger) fortsätter vi att köpa samma mängder.

Det är som sagt mycket intressant läsning och en hel del tänkvärda frågeställningar tas upp. Är det verkligen så att vi svenskar är barnsligare än andra? Att det är viktigt för oss att ha barnasinnet i behåll och vara jämställda med våra barn? För hur många andra länder har begreppet ”vuxenpoäng” när man gör något ansvarsfullt och i vårt tycke ”vuxet”? Och måste vi verkligen har både lördagsgodis och fredagsmys, förutom alla helgdagar som fylls med godis: påsk, jul, halloween, nyår, födelsedagskalas o.s.v. Vi hittar ständigt nya ursäkter för att äta godis.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om den här boken. Jag rekommenderar er att läsa den. Den är på ca 150 sidor så det går fort att läsa den. Om vi är rädda om vår egen och våra barns hälsa måste vi tänka till om vår höga sockerkonsumtion. Läs boken och fundera över din egen konsumtion. Och räkna ut hur mycket godis du äter om året. 17 kg? Mer? Mindre?

Tredje till Boktolvan klar!

Jodå, jag tog mig faktiskt igenom Carin Gerhardsens Pepparkakshuset, efter lite pausande och omvägar med andra böcker emellan. Därmed har jag nu kunnat bocka av hela tre författare på min Boktolva. Riktigt bra, tycker jag allt! I den här takten borde det ju gå att klara tolv av listans författare under året. Jag satsar på att klara det i alla fall.

Oksa Pollock – det sista hoppet av Anne Plichota och Cendrine Wolf

Oksa är en, vad hon tror, helt vanlig högstadietjej. I början av boken flyttar hon med sin familj och sin bästa vän och hans familj till London där deras familjer tillsammans ska öppna en restaurang. Oksa och vännen Gus börjar på en fransk skola där de tvingas ha skoluniform – något som Oksa avskyr. Dessutom får de den avskyvärde läraren McGraw som klassföreståndare, en lärare som verkar avsky sina elever och Oksa lite särskilt. I samma veva upptäcker Oksa att hon har magiska krafter. Hon kan sväva i luften och kasta eld från sina händer. Hon håller det hemligt för sina föräldrar men berättar det för Gus, och ”råkar” också visa sina talanger för McGraw, som konstigt nog inte verkar förvånad.

Vi kommer in i berättelsen strax innan Oksa får veta sitt magiska ursprung, något som har hållits hemligt för henne. När hon får ett märke runt sin navel tyder det på att hon är den Nådiga Härskarinnan av landet Edefia, ett gömt land som de har tvingats fly från. Hela hennes bakgrund berättas av hennes släktingar som också sätter igång att utbilda henne eftersom hon är deras sista hopp att någonsin kunna återse sitt land.

Det är självklart att man gör en jämförelse med Harry Potter eftersom liknelserna är så stora. Och i den liknelsen vinner Harry och hans värld med hästlängder. Oksas värld är inte riktigt lika lockande, inte lika spännande. Det är alltför många beskrivningar och jag känner flera gånger att jag tappar fokus på läsningen. Det flyter inte på. Oksa lär sig allt på en sekund, blir supermäktig på nolltid och det blir lite tröttsamt i längden. Hon blir lite för bra, för snabbt helt enkelt. Det blir ingen spänning när man vet att hon kommer att klara allt utan problem.

Nä, tyvärr är det här inte mer än ok läsning. Jag hade gärna sett att boken var kanske hälften så tjock, att handlingen fick komma fram mer och att alla beskrivningar kortades ner. Och jag hade gärna sett att jag hade fått gissa lite mer om själva handlingen. Jag gillar idén med Oksa och hennes värld, men det blir alltför rörigt för att jag ska kunna ta till mig hennes historia. Kanske funkar den bättre för målgruppen 9-12 år som den är tänkt för? I hemlandet har boken i alla fall blivit enormt populär.

Vill du läsa mer om boken och dess efterkommande delar kan du göra det här.

 

Lisa Bjärbos nya

Jag har precis läst ut Lisa Bjärbos allra senaste bok Allt jag säger är sant. Vad jag tycker? Jag älskar´n!

Jag återkommer med en mer redogörande recension, men så länge kan jag bara säga – läs!