Perspektivsviten är namnet på denna trilogi där just perspektiv står i fokus. I den här boken utforskar Moa Herngren syskonrelationen, och som vanligt gör hon det med bravur.
”Efter pappans död samlas de tre syskonen, Ullis, Andrea och Rasmus hemma i barndomshemmet. Det är mammas födelsedag och familjen som är kvar strävar efter att försöka hitta sina roller. Men det är lättare sagt än gjort.
Mellansystern Andrea kämpar nu med att komma in i den närhet mamma och hennes storasyster Ullis alltid har haft. Det verkar inte spela någon roll hur mycket hon anstränger sig, hon känner sig ändå utanför. Ulrika i sin tur ser en lillasyster som fått allt, varit pappans ögonsten och jämt får sin vilja igenom, men verkar trots det aldrig nöjd. Och hur har sladdisen Rasmus liv egentligen påverkats av att stå i skuggan av systrarnas kamp om uppmärksamhet och bekräftelse.
När det upptäcks att saker mystiskt försvunnit ur barndomshemmet ställs allt på ända. Tre vitt skilda barndomsupplevelser brakar samman. Men vem äger egentligen den rätta bilden av en barndom? Vilka händelser har man hållits utanför? Kan man alltid lita på sitt minne? Och vad är man egentligen skyldig sina syskon?”
Vi känner igen upplägget från de tidigare böckerna: vi får först följa den ena karaktärens perspektiv för att sedan växla över och ge även de andras. Den här gången är jag beredd på upplägget och jag märker att jag inte litar stenhårt på Andreas berättelse utan i stället försöker klura ut hur de andra ser på det som händer, vad som sker i det där mellanrummet då inget sägs. När sedan Ulrika och Rasmus får berätta är jag så nyfiken på vad som kommer att skilja berättelserna åt.
Andrea, mellanbarnet som alltid är den som fixar och styr. Ulrika, äldsta barnet som alltid fått kämpa sig fram i livet och så sladdisen Rasmus som försöker vara neutral och tillmötesgående mot alla. Deras dynamik tillsammans och var för sig, deras olika relation till föräldrarna och deras oförmåga att förstå och kommunicera med varandra. Som läsare blir jag smått tokig på att de inte bara sätter sig ner och pratar ut. Så många missförstånd, plumpa kommentarer och sårade känslor som skulle kunna undvikas om de bara fick igång kommunikationen.
Den här boken prickar av så mycket av det jag älskar att läsa om – psykologi, relationer, kommunikation, familj, olika perspektiv. Det är lite skavigt och snårigt, man menar väl men det blir så fel. Det är så träffsäkert skildrat och det blev sträckläsning de luxe för min del. En av årets bästa böcker!
*malins bokblogg* 