Såret av Emma Adbåge

🏆AUGUSTNOMINERAD🏆

Emma Adbåge tilldelades Augustpriset 2018 för den fantastiska boken Gropen, och nu är hon nominerad igen med Såret.

I den här boken är det återigen en berättelse ur barnets perspektiv där de vuxna ser ut som jättar. Det står ett pingisbord på skolgården som barnen springer runt när plötsligt ett av dem ramlar. Hela skolgården hör smällen och springer dit och jaget ligger på marken och ser alla komma. Det blöder och blir blodspår kvar på marken, ett plåster sätts på.

I ett barns värld kan ett sår på knäet vara stort, ett plåster ännu mer. I den här boken får barnet känna på hur det är att få stå i centrum och uppmärksammas och det är en ganska trevlig känsla. Så pass att barnet blir oroligt när plåstret ska tas av. Försvinner strålkastarljuset då? Men efter plåster kommer sårskorpa och därefter ett ärr som minne, som tur är.

Min 7-åriga son och jag inte är inte riktigt överens om den här boken. Han gillar inte att de vuxna ser ut som jättar, det tycker han bara är konstigt. Han ger boken betyg 2 av 5 möjliga. Jag tycker att boken har hög igenkänningsfaktor och det kan han hålla med om, men sammanfattningsvis tycker jag bättre om boken än vad han gör.

Naturen av Emma Adbåge

Den här boken har blivit väldigt hyllad och omtyckt av många, och jag lånade hem den full av förväntan. Vi tyckte väldigt mycket om hennes bok Gropen.

Men tyvärr gick inte den här boken alls hemma hos något av mina barn. Först läste jag den för 5,5-åringen som tyckte människorna såg konstiga ut och han förstod inte alls vad den handlade om. Jag försökte diskutera den med honom, men han ville inte alls. Så då bad jag dottern, 9,5 år, läsa den. Hon är en van och stark läsare som även gillar att diskutera vad hon har läst. Men när hon hade läst den här tittade hon på mig och såg helt frågande ut. Och när jag förklarade tanken med boken såg hon fortfarande lika frågande ut. Hon varken förstod eller gillade den.

Som vuxen både förstår och gillar jag den, men jag vill ju framför allt att mina barn ska gilla böckerna vi läser. Boken handlar om hur vi människor säger att vi älskar naturen men samtidigt gör allt vi kan för att tämja den. Naturen får bara vara lagom. Det är jobbigt när vi måste kratta upp alla löv, när det är för varmt, när det är för kallt, när det är för mycket snö. Lagom är bäst. Det är en knäpp på näsan åt oss människor som kan styra så mycket, men inte naturen.

Vi är en naturälskande familj som spenderar en hel del tid i vår granne skogen. Det här borde varit en passande bok för oss, men den funkade som sagt inte alls. Så är det ju ibland med böcker – vi tycker olika.

Gropen av Emma Adbåge

Den här boken är en sådan härlig knäpp på näsan till vuxenvärlden. Både 7-åriga dottern och jag hejade ivrigt på barnen och suckade argt på hur de vuxna betedde sig.

Barnen i boken gillar att tillbringa tid i Gropen där de fantiserar ihop en massa roliga lekar. Gropen är absolut bästa stället att vara på. Men de vuxna gillar det inte alls. De tycker att Gropen är ett farligt ställe där barn kan göra sig illa. De vuxna föreslår att barnen i stället ska gunga eller spela fotboll på rasterna. När ett barn ramlar och slår sig förbjuds barnen att gå dit, men barnen dras däråt ändå och så småningom fylls Gropen igen av de vuxna. Men barnen hittar snart en annan lösning.

Jag tycker det är lite fascinerande att vi klagar så mycket på att barn är stillasittande så ofta i dag, att de behöver röra på sig mer och använda sin fantasi. Men det ska göras på ”rätt” sätt. Man ska gunga på rätt sätt, spela fotboll på rätt sätt och leka lagom stillsamma lekar i klätterställningen. Inte så där fritt och galet som de gör i Gropen där de, ve och fasa!, kan slå sig. Men det kommer man ju ihåg själv, att de bästa lekarna lektes i den lilla skogen i vårt område. Där vi grävde, klättrade, hoppade, blev skitiga, fick skrapsår och hade SÅ kul.

Dottern blir riktigt upprörd av den här boken, att de vuxna förstör för barnen när de har så roligt. I hennes värld är Gropen en självklarhet. Klart att barnen ska få vara där och leka, tycker hon. Hon tycker det är lite läskigt att se bilden med blod så den får vi bläddra förbi fort. Som tur är slutar boken bra när barnen löser problemet på egen hand. Det gillar vi båda två.

En liten bok med stort innehåll som vi varmt rekommenderar. Jag läste högt för dottern men hon hade också kunnat läsa den på egen hand. Den riktar sig mot åldern 3-6 år egentligen men jag skulle rekommendera den till även äldre barn än så. Den funkade alldeles utmärkt till min 7-åring.

Recex från Rabén&Sjögren