Mardrömmar

Förra veckan drömde jag fruktansvärda mardrömmar. Särskilt natten till lördagen. Jag drömde en massa olika hemska drömmar som alla handlade om döden på något sätt och en av dem innehöll mamma. Jag har nästan inte drömt om henne alls under de här 9 åren efter hennes död och därför tar det alltid väldigt hårt när det väl händer. Men just fredags natt drömde jag en så läskig dröm om just henne att jag inte återhämtade mig under hela lördagen. Allvarligt talat kände jag mig som en zombie hela lördagen. Jag kunde inte tänka klart. Huvudet kändes som om det var fyllt med tjock, seg gröt. Jag kände mig helt ärligt helt dum i huvudet.

När jag började fundera på varför jag drömde så mycket om döden förra veckan slog det mig att det kan ha varit boken jag läste som satte igång det. Jag började läsa Dödens nycker av José Saramago, som handlar om hur döden slutar att ske i ett land och hur invånarna först gläds åt det men sedan inser att de trots allt fortfarande skadas och blir sjuka. De blir levande döda i stället, utan att varken blir bättre eller sämre. Det är en ruskigt intressant och tankeväckande bok, men för mig blev det nog för mycket. Så i lördags lade jag boken åt sidan och börja läsa Dumpa Matthew i stället för att läsa något lättläst som inte kunde få tankarna mot mardrömmar. Och nu har jag haft två mardrömsfria nätter då jag har vaknat utvilad och pigg.

Frågan är hur mycket en bok egentligen kan trigga igång huvudet? Vågar jag fortsätta läsa den? Det kan ju vara annat som spelar in och gör att jag hade så många mardrömmar. Läskigt var det i alla fall. Det var länge sedan jag drömde så intensivt och sådana kraftiga mardrömmar. Usch… Bara jag tänker på dem får jag bilder från drömmarna i huvudet.

Förra året kommenterade T att han tyckte att jag läste för mycket böcker som gav mig negativ energi och efter det har jag försökt tänka mer kritiskt till innehållet innan jag börjar läsa. Tyvärr känns det då ibland som att det mest blir kärlek och chick-lit över på listan, men å andra sidan; vad gör det? Historiska romaner skulle kanske också passa. Vad som helst bara jag slipper mardrömmarna i alla fall. Och jag som aldrig har haft problem med att se t.ex. skräckfilmer. Men böcker fixar jag tydligen inte?

Annonser

Dumpa Matthew av Jane Fallon

Det här är en bok från Bokmässan och nu har jag alltså läst ut alla böcker jag köpte där. Nu köpte jag i och för sig inte så många men ändå…

Helen ska nart fylla 40 år och börjar tycka att hennes liv står stilla. Hon är sedan 4 år tillbaka älskarinna till den nästan 20 år äldre Matthew, som också är hennes chef. Hon tjatar och tjatar på honom att han ska lämna sin fru och inte förrän hon själv börjar fundera på vad hon håller på med och om hon egentligen ens är intresserad av honom längre; ja, då gör Matthew slag av saken och flyttar från sin fru. En dag står han utanför Helens dörr och konstaterar att han ska flytta in och att han älskar henne så oerhört. Och Helen kan ju knappast låta bli att ta emot honom när hon tjatat så på honom. Men när hans saker invaderar hennes tidigare så lugna, sköna lägenhet känner hon att hon inte alls vill ha honom längre. Hon funderar på hur hon ska få Matthew att själv inse att han inte alls vill bo ihop med henne. Hennes plan går dock inte riktigt samma väg som hon själv planerat.

Det här är en sjukt rolig bok! Det händer så mycket grejer hela tiden och Helens liv blir bara mer och mer komplicerat och hon tvingas hitta på den ena lögnen efter den andra. Jag kom på mig själv med att skratta högt flera gånger åt alla omöjliga twists som boken tog. Och visst, det är inte supersvårt att lista ut handlingen, men det gör inget. Det är totalkul ändå. Det känns lite som att se en sitcom på tv, fast i bokform. Språket är rappt och det serveras många oneliners, och det är också det som bidrar till att boken blir så rolig. Både Jane Fallon och henns man arbetar inom tv, så det kanske inte är så konstigt att boken påminner om tv-formatet. Att boken ska bli film med Jennifer Aniston är inte heller ett dugg förvånande.

Nej, det här är ingen djup bok och egentligen är ämnet extremt tragiskt. Men oj så kul. Läs den om du vill ha en lättläst, underhållande och fartfylld bok.

Uppdatering av mål

Undrar ni hur det går med mina mål för 2010?

Jodå, jag jobbar på dem!

  • Jag har läst en bok på engelska (6 st kvar).
  • Jag håller på att läsa en Nobelpristagare – José Saramago.
  • Jag har börjat plugga franska här hemma och börjat bygga upp mitt orförråd så smått. Men fasen vad svårt det är! Jag får in spanskt uttal ofta eftersom orden är så lika. Men det är bara att fortsätta att öva!

De andra målen har det inte blivit så mycket av med ännu, men just nu är det svårt att rida p.g.a den djupa snön (det blir kortisar bara) och mina promenader är inte lika roliga när man håller på att halka sig fram hela rundan. Nya jobbet har tagit rätt mycket energi också, men när jag börjar komma in mer i det kan jag ha mer ork och tid över för både hemmets renovering och träning/ridning. Och nej, jag har inte fortfarande inte kopplat ihop min dator och därför inte kunnat jobba med mina bilder eller ny header till bloggen. Jag ska, jag ska…

A Friend of the Family av Lisa Jewell

Ett av mina mål med min läsning i år är ju att jag ska läsa minst 7 böcker på engelska. Att det blev just den siffran beror mycket på att jag hittade just 7 st böcker på engelska i en flyttkartong; alla olästa. Just den här boken hittade jag på Erikshjälpen för 5 kr, helt oläst. Snacka om fynd!

Boken handlar om familjen London som bor just i London. Mamman i familjen lär känna en man vid namn Gervase och hon och maken låter honom flytta in tillfälligt hos dem. De tre (vuxna) sönerna Tony, Sean och Ned tycker alla att det är lite märkligt, men efter ett tag märker de att den där Gervase är väldigt speciell. Han blir hela familjens stöttepelare och hjälper dem att prata ut om sina problem och att ta tag i sina liv. Och alla tre sönerna har problem med kärleken, jobbet eller livet i största allmänhet.  

När man hör vad boken handlar om blir man kanske inte särskilt lockad att läsa den. Det låter liksom bara skumt. Att jag köpte boken var för att jag har hört talas om Lisa Jewell och var nyfiken på att läsa något av henne. Så vad tyckte jag då om boken? Först var den lite segstartad och det tog lite tid att lära sig vem som var vem och att få ihop trådarna. När man väl kommit in i det flöt det på,  storyn lyckades få ordentligt fäste och boken blev till slut svår att lägga ifrån sig. Jag ville veta hur det skulle gå för alla karaktärerna i boken, dessa ibland lite småknäppa och konstiga, men ändå roliga, människor. Skummast av alla var helt klart Gervase, vars roll i boken inte var helt solklar och jag tycker väl att det känns lite märkligt att han egentligen är huvudrollen och den som har namngett boken.

Den hamnar inte på listan över mina favoritböcker, men den var småmysig och rätt skön att läsa. Den fick mig i alla fall att vilja läsa fler böcker av samma författare. Jag är inte så van att läsa brittisk engelska och det var en del uttryck och fraser som jag fastnade på ibland, som jag aldrig tidigare hört. Inte ens T kunde hjälpa mig med översättningen där eftersom även han är amerikansk i sin engelska. Nu kommer jag inte ihåg jag om mina andra 6 böcker här hemma är brittiska eller amerikanska, men jag får väl hoppas på att det är en blandning så att jag får lite av båda varianterna.

Så, ska ni andra läsa den? Tja, det var som sagt mysig läsning. Roligt, lättsmält och lagom engagerande. En bok som ger en feelgood-känsla och det är ju inte helt fel. Den finns säkert att köpa på svenska också om man hellre vill det.

Pratar alla bara jobb hemma?

Jag har en fundering. Häromdagen träffade jag en kompis pappa som var så enormt negativ till att jag har bytt jobb. Join the club, liksom. I alla fall. Han frågade mig: ”jaha, vad ska ni prata om hemma nu då? Jag vet andra par som jobbar ihop och de säger alla samma sak: vi har inget att prata om när vi kommer hem.” Jag blev helt paff. Jag var tvungen att diskutera det med T när vi kom hem. För vad menade han? Pratar alla par bara jobb när de kommer hem? Är det så? Innan när vi hade olika jobb var vi noga med att inte prata jobb hemma. Vi pratade av oss en stund när vi kom hem och sedan var det slutpratat om jobb  för resten av kvällen. Då ville vi prata om annat, mer givande. Nu när vi jobbar på samma jobb kör vi med samma princip. T:s kollega A har ju sin fru på jobbet också och de har en deal att prata max 15 min jobb när de kommer hem.

Så, min fråga till er som läser här blir då: pratar ni mycket (bara) jobb hemma? Har ni några bestämmelser om en viss tid eller hur gör ni?

Jag blev bara så fundersam efter hans uttalande. Först tänkte jag att han kanske menade att man pratar med varandra så mycket under dagen att alla samtalsämnen är slut när man kommer hem, men det verkade inte alls vara så han menade. Jag påpekade ju till och med för honom att T och jag bara ses på lunchen och så kanske någon minut då och då under dagen. Han var fortfarande lika neggo dock. Jag måste säga att jag är smått chockad över hur många det är som engagerar sig så i mitt karriärbyte. What’s the big deal? Och alla, och jag menar verkligen alla, avslutar alltid med att säga: ”jaja, du kan ju alltid gå tillbaka till läraryrket. Du har ju både din utbildning och din erfarenhet kvar.” Folk vägrar verkligen ta in att jag inte trivdes att jobba som lärare, att jag inte har någon som helst tanke på att gå tillbaka och att jag trivs kanon på nya jobbet. Det är väl jättebra att jag har hittat ett jobb som jag trivs med?

Jobbtankar

Nu har jag jobbat nästan 3 veckor på nya jobbet och kan konstatera följande:

  • När jag är på jobbet jobbar jag och när jag är hemma är jag ledig. Inget jobbande hemma alls. Det gör jag på jobbtiden. Och jag säger bara det: fy fasen vilken skön känsla.
  • Jag har inte tankat bilen en enda gång sedan jag började jobba. Och då var det ändå bara halv tank i bilen. Innan åkte jag ju bil till jobbet 2-3 ggr i veckan och jag hade 4 mil dit. Nu är det alltså tummen upp både för miljön och plånboken!
  • Det är fantastiskt kul att jobba med ett gäng där alla både jobbar för en bättre hälsa och ser till att man själv också har det. Vi tar hand om oss helt enkelt och det är det som är normen. Jag behöver inte känna mig ensam i mina värderingar längre.
  • Jag får äta lunch med T varje dag. Lycka!
  • Jag har lärt mig enorma mängder nytt och det är verkligen bra gymnastik för hjärnan.
  • Om jag hade vetat att det skulle kännas så bra att byta jobb hade jag bytt tidigare…

Idag hade jag också kontakt med Kanada för första gången och det var en spännande upplevelse att diskutera ett datasystem som man fortfarande inte är helt hundra på, på engelska. Men kul! Jag har ju redan skickat en massa mail till dem under de här veckorna men idag fick jag även träna det muntliga. Äntligen får jag använda min engelska på riktigt!

Jag trivs bra helt enkelt, kan man sammanfatta det med.

Vågar jag?

Dagens största fråga: vågar jag äta upp den sista chokladen här hemma? T är iväg på ett möte om skog (av alla saker…) ikväll och jag sitter här ensam i soffan och tittar längtansfullt på den very goda mintchokladen som ligger och stirrar intensivt på mig. Frågan är vad T tycker när han kommer hem och det inte finns någon choklad alls kvar? Hmm… Ska jag våga? Jag är ju faktiskt värd den, nu när andra veckan på jobbet är över och jag har lärt mig sjuuuukt mycket nytt. Eller hur?

Stora frågor bearbetas här hemma…