Det är så skönt att läsa bokserier. I första boken etablerar man vänskapen med karaktärerna och gör allt det jobbiga förarbetet. I andra boken är det som att träffa gamla vänner. Sådana man har känt länge och som man bara kan vara med, utan att spela roller eller behöva anstränga sig. Bara kunna sitta tillsammans och umgås utan krusiduller. Precis så kändes det att börja läsa den här boken. För jag känner ju numera Belly, Jeremiah, Conrad och alla runt omkring dem. Det var bara att säga hej och slå sig ner med dem och deras värld igen. Urskönt.
Om du inte har läst första boken vill jag varna för att det kommer en del spoilers i den här recensionen!
I den här boken har det värsta av det allra värsta hänt – Susannah har dött. Inget och ingen är sig lik. Jeremiah och Conrad sörjer, och Belly, som också sörjer, vet inte hur hon ska bete sig eller vad hon ska säga i samband med deras mammas död. Hennes egen mamma sörjer också och är frånvarande i tankarna. Alla står som på paus. Och så mitt i allt försvinner Conrad. Han bara lämnar universitetet och sticker, utan att säga till någon vart han ska. Jeremiah ber Belly följa med och leta efter honom, och hon följer med, även om hon är osäker på om han ens vill träffa henne igen. Deras förhållande tog slut på ett så konstigt sätt och hon sa taskiga saker på begravningen som hon skäms för. Tillsammans beger sig Jeremiah och Belly iväg för att leta efter Conrad, och till slut leder deras vägar dem till sommarhuset. Men den här gången blir vistelsen i huset lite annorlunda mot tidigare somrar, mycket annorlunda.
Eftersom Susannah har dött är storyn mörkare och mer allvarlig än ettan, men inte på något negativt sätt. Det ger snarare mer djup och mognad åt berättelsen. Jag tycker att den här boken t.o.m. är bättre än den första delen Sommaren jag blev vacker. Den är starkare och mer fängslande, och jag sträckläste den verkligen. Dessutom är slutet en riktig cliffhanger, så det är ett måste att läsa även den sista delen i serien.
Precis som i första boken är sommarhuset fokus, stället som alla karaktärer har som en gemensam nämnare. Fokus ligger också mycket på Susannahs död, och jag kan känna igen många av de frågor, funderingar och handlingar som karaktärerna råkar ut för. Belly gör det värsta man kan göra när någon dör – hon undviker Jeremiah och Conrad. Hon vet inte vad hon ska säga och sörjer själv alltför mycket för att orka åka och hälsa på dem. Jeremiah frågar senare henne just det – varför kom du inte och hälsade på oss när vi behövde dig som mest? Många är så rädda för sorg att de hellre tar långa omvägar runt de anhöriga för att slippa konfronteras med eländet. Belly är i och för sig bara sjutton år, men samtidigt är hon ju också medveten om att hon gör fel. Ändå gör hon det.
Boken skildrar träffsäkert hur det är att förlora någon man älskar, hur maktlösheten och saknaden slår till och förlamar. Och så mitt i all saknad och sorg fortsätter ju ändå också livet precis som tidigare. Man blir fortfarande kär, arg, glad. Och det är ok. Det är ju så livet är. För Belly och alla andra i boken handlar det mycket om att gå vidare, samtidigt som man också bevarar och håller minnet kärt och levande.
Det är en läsvärd bok, men man ska nog läsa första delen innan för att lära känna karaktärerna och få bakgrunden. Dessutom är det härlig sommarläsning då det är mycket om sommarhuset, hav och stränder som genomsyrar böckerna. Själv är jag som sagt grymt sugen på sista delen We’ll always have summer. Om jag bara inte hade haft bokköpsförbud så…
*malins bokblogg* 