Här kommer ännu en recension som jag missat att publicera här tidigare.
Det här är en av de nominerade till Årets bok, och det är enda anledningen till att jag läste den. Det här är inte alls min genre, jag känner mig inte hemma i den och förstår den inte riktigt. Jag har läst många hyllningar av Christoffer Carlssons språk, och det hade jag i bakhuvudet när jag läste. Att försöka fokusera på och se språket och låta handlingen vara en bikaraktär.
Ja, det är ju det där med kriminalroman. Jag tycker det är en så himla tråkig genre. Det är snarktråkigt att läsa om polisutredningar och jag blir bara illa till mods av beskrivningar av brottet/mordet/våldet. Och att gissa den misstänkta? Nä. Inte ens det lockar. Jag kan läsa deckare om det inte är så mycket av själva polisarbetet, när det är andra personer det handlar om. Då funkar det bättre. Men av någon anledning tappar jag allt intresse när det handlar om att följa poliser som följer spår, intervjuar personer, tar lagen i egna händer osv.
Det jag faktiskt gillade med boken och som gjorde att den fick en trea i stället för en tvåa i betyg, var just språket. Det är oerhört snyggt språkligt sett från början till slut. Där stämmer jag in i hyllningarna som boken har fått. Jag uppskattade även att känna igen mig i en del av miljön den utspelar sig i. Och jag tyckte väldigt mycket om det där med sädesärlorna i boken. Sådant älskar jag.
Jag tror att om man gillar deckare tycker man säkert väldigt mycket om den här. Jag säger inte att jag tycker den är dålig för det handlar inte om det. Det är hela genren som går bort för min del. Jag läser gärna spänning, även skräck funkar – så det handlar inte om att det är för läskigt. Jag tycker mest bara att det är tråkig läsning.
Och med detta har jag nu bara två böcker kvar av de nominerade att läsa. 🌟
*malins bokblogg* 