Och varje morgon blir vägen hem längre och längre av Fredrik Backman


Alltså Fredrik Backman. Få kan fånga så vardagliga ting och beskriva dem i så känslosamma ord som han. Det är alltid så träffsäkert och igenkännande.

Det här är en liten tunn bok med ett stort innehåll. Om en farfar vars minnen börjar svika och hans barnbarn som finns där bredvid. Deras förhållande skiftar från att farfar är den som tar hand om och vägleder till att barnbarnet blir den som tar över rollen. Även om man inte varit i precis samma situation tror jag många kan känna igen sig i känslan han förmedlar. Det är rädsla, sorg, kärlek och trygghet i relationer vi har till varandra. Relationer i ett äktenskap, men också mellan generationerna.

Den här lilla boken är väldigt typisk för Backman, både vad gäller innehåll och språk. Min personliga favorit av hans böcker är boken han skrev till sin son – Saker min son behöver veta om världen. Den var så fantastiskt fint berättad och varm. Den här boken hamnar också där bland favoriterna. Det är så här han skriver som bäst. Jag föredrar de här böckerna framför den hockey-serie han skriver just nu. Jag hoppas, hoppas att det kommer mer sådant här från honom i framtiden. 

Det här är en riktig liten pärla som inte bör missas. Och om du köper den bidrar du också till att Hjärnfonden får en del. 

Annonser

Björnstad av Fredrik Backman

Åh, jag är sen med att recensera den här. Jag läste ut den i slutet av förra året, men recensionen har låtit vänta på sig för jag har inte riktigt vetat vad jag ska skriva. Den har hyllats i mängder av alla som läst den, men jag är inte riktigt där i hyllningskören. Jag fick faktiskt lägga ifrån mig den någon månad när jag var ungefär halvvägs igenom. Jag ska förklara varför.

Jag tror att alla vid det här laget vet vad boken handlar om. Björnstad och hockeyn som är det absolut viktigaste där, om alla familjer och spelare/anställda som är bundna till hockeyn. Om hur viktig hockeyn är för Björnstad, på alla sätt och vis. Jag vet inte om jag vågar spoila och säger vad som händer? För säkerhets skull kan jag ju bara nämna att det är en väldigt stark händelse som inträffar och som gör att en av hockeyns stora stjärnor blir både kraftigt ifrågasatt men också skyddad.

Jag har väldigt svårt för hockey (och fotboll…). Jag skulle vilja säga att jag faktiskt avskyr hockey, så tråkigt tycker jag att det är. Folk får jättegärna utöva och titta på det men jag vill helst slippa. Och att läsa om det? Nja… Lika tråkigt. Jag har sett många som har påpekat att de inte gillar hockey och att man absolut inte behöver gilla hockey för att gilla boken, men jag kan tyvärr inte hålla med. All hockey och noggranna beskrivningar av när de spelar gjorde att jag ofta tappade intresset och fick kämpa för att hålla kvar intresset.

Men! Med det sagt tyckte jag inte alls att boken var dålig. På ett sätt är det här det bästa Fredrik Backman har skrivit. Det är ett otroligt viktigt ämne (inte hockeyn då alltså…) och jag tycker att det här är en bok som lätt kan läsas och diskuteras i skolan. Det är starkt skildrat och man får lätt ont i magen när man läser folks reaktioner på det som inträffar. Och som alltid har Fredrik Backman verkligen ett öga för det här med föräldrakärlek. Det finns många klockrena citat ur boken där man känner ett hugg i hjärtat som förälder, både av igenkänning men också av den där rädslan över det där onämnbara som bara inte får hända.

Det här kan vara den rörigaste recension jag någonsin skrivit. Jag hittar inte alls orden eftersom jag är så kluven. Jag skulle absolut rekommendera andra att läsa den eftersom jag vet att de allra flesta inte har så svårt för hockey som jag har. Det är en bok som berör många, det har jag ju också sett i Instagram-flödet bland alla som har läst den. Den väcker känslor. Det ska tydligen bli en trilogi av Björnstad. Just nu känner jag att nä, jag vill inte läsa fortsättningen. Men, det är ju Fredrik Backman. Jag kommer säkert sitta där med andra delen i handen när den kommer. Jodå. Det är ju ändå Fredrik Backman.

Recensionex från Piratförlaget.

Min mormor hälsar och säger förlåt av Fredrik Backman

MinMormorFå kan väl ha missat Fredrik Backmans succébok En man som heter Ove, en bok som har tokhyllats av var och varannan människa. När han kommer ut med en ny bok blir därför förväntningarna extremt höga. Själv har han försökt dämpa folks förväntningar och trycka på att det verkligen inte rör sig om en uppföljare. Men det är klart att om man utser en bok till årets bästa bok redan i februari – kan man ha annat än förväntningar då?

Det är egentligen svårt att skriva vad den här boken handlar om, men kortfattat sagt handlar det om snart åttaåriga Elsa och hennes familj. Hon bor tillsammans med sin höggravida mamma och hennes sambo i ett hyreshus. Där bor även Elsas mormor, som är en väldigt speciell människa för att uttrycka det milt. När mormodern dör får Elsa brev att dela ut där mormor säger förlåt. Dessa brev får henne att steg för steg lära känna sin mormor och alla människor som hon har påverkat i sitt liv. För påverkat människor har hon verkligen gjort. Under Elsas mammas uppväxt var hon ofta frånvarande, ute i världen för att hjälpa människor. När Elsa föds kommer mormodern hem för gott och hon blir Elsa alldeles egen superhjälte. En superhjälte som tar henne under sina vingar och som lär henne allt viktigt som man måste kunna i livet.

Elsa har det ganska tufft i skolan eftersom hon är annorlunda enligt de andra barnen, och hon har inga vänner förutom sin mormor. Där någonstans är det viktiga temat i den här boken. Hela boken igenom möter vi människor som har genomgått svårigheter i livet, och gemensamt för dem är att Elsas mormor på något sätt har hjälpt eller försökt hjälpa dem. När Elsa går runt med alla breven får hon veta allt det där om sin mormor; hur hon har påverkat och hjälpt dessa människor. Och det viktigaste budskapet i hela boken är att alla människor bär på en historia. Vi kanske ser ytan och dömer någon efter den, men därunder finns en hel värld att upptäcka. För Elsas, och läsarens, del blir det väldigt tydligt när vi får lära känna de olika karaktärerna i hyreshuset. Det är karaktärer som man först inte alls förstår sig på, men efter att ha fått se in under ytan blir bilden så mycket annorlunda.

Den här boken tog lång tid för mig att läsa ut. Jag kastade mig över den så fort den damp ner i brevlådan, men jag var tvungen att lägga den åt sidan ett tag. För det är ingen enkel bok att läsa. Mormodern har under Elsas uppväxt berättat en massa detaljrika sagor som berättas även för oss läsare. Först tyckte jag att de var jobbiga att läsa så jag försökte skumma igenom vissa delar. Ganska snart insåg jag dock att sagorna bar viktig information och borde läsas noggrant som en del i berättelsen. Där tog det därför helt stopp, eftersom min hjärna inte riktigt orkade med det jobbet. Men så häromdagen bestämde jag mig för att ta tag i boken på allvar igen, och dök ner i den med öppet sinne och välkomnade allt noggrant. Och då lossnade det.

Den här boken kräver nästan sträckläsning, för att hålla kvar den i tanken och för att stanna kvar i berättandet. Den är inte helt enkel att ta sig igenom, och den inte heller lika självklar att ta till sig. Ändå satt jag där med boken i handen och en gråtklump i halsen, och när jag hade läst ut den kände jag spontant att det var en väldigt fin historia som verkligen berörde mig. Jag bär med mig karaktärerna och deras omständigheter, och framför allt hur Elsas mormor var en sådan medmänniska när de behövde det som mest. Precis som med Ove är hon lätt att döma vid ett första möte, men under ytan klappar ett hjärta av guld och en enorm godhet. Elsa har haft tur som har fått växa upp med en sådan mormor.

Det är riktigt svårt att skriva om den här boken och formulera något slags omdöme, eller få fram tankarna de ger. Jag är glad över att ha läst den, över att ha fått möta Elsas värld. Och jag är glad över att jag tog tag i att läsa ut boken. Skulle jag rekommendera den vidare? Ja, helt klart. Den kräver tid och omtanke och att man kan se under ytan, precis som med Elsas mormor.

Och så vill jag bara tillägga – väntkaffe. Alltså det här med väntkaffe; vilken himla bra idé.

Läs mer om boken här.

En man som heter Ove av Fredrik Backman

En-man-som-heter-OveMan ska inte döma någon förrän man har gått en mil i personens skor, finns ett ordspråk som säger. Och jag tycker att det passar väldigt väl in på Ove. Det är lätt att döma Ove som en tjurig gammal gubbe, men om man vet hur hans liv har sett ut är man nog inte lika snabb i sin dömande anklagelse. Och det borde ju gälla för alla människor. Ta reda på bakgrunden innan du fäller ett omdöme om en annan människa.

Den här boken handlar om Ove, som väl alla förstår på titeln. Vi får följa Ove i nutiden, och genom tillbakablickar på hans liv får man långsamt veta alltmer om hans bakgrund och varför han är som han är och varför hans liv ser ut som det gör. Ove är en vanemänniska, och han gör samma saker dag efter dag. Han går sin inspektionsrunda i radhuslängan där han bor, kollar att allt är som det ska och allt folk följer alla regler man ska. När vi först möter honom får vi ganska snart veta att det är något som tynger honom, att han vill försöka ta livet av sig. Men varje gång han ska göra ett försök är det något eller någon som stör honom – ofta den nyinflyttade grannfamiljen där hon är höggravid och han är en klant som inte kan backa med släp.

Alltså, jag säger det redan nu. Det här är en av årets bästa böcker för min del. Redan. Den är klockren. Ove växer i mina ögon för varje sida jag läser, hans historia gör att jag får en klump i hjärtat och den nyinflyttade familjen fyller hela mig med glädje. Och deras barn. Åh, vissa scener är så snyftiga att det inte går att motstå.

Jag trodde först att det skulle vara en rolig bok, men det visade sig inte alls stämma. Det är ofta tragiskt eftersom Ove har råkat ur för både elaka människor och riktigt jobbiga händelser. Det formar honom. Och en bit in i boken är jag beredd att ge Ove titeln hjälte för att han är den han är och gör det han gör. Alla radhuskvarter borde ha en egen Ove. Han har verkligen ett hjärta ett guld, om man bara förstår honom rätt.

Har man läst Fredrik Backmans blogg känner man igen sig i hans språk och speciella sätt att uttrycka sig. Jag älskar hans lite krumeluriga beskrivningar och tycker att det passar väldigt bra i den här boken. Och jag gillar alla karaktärer så himla mycket, särskilt den nyinflyttade familjen som jag nästan önskar att jag själv bodde granne med. Mamman och Ove ihop är bara så himla rätt. Det är en så udda och så perfekt vänskap. När jag slog ihop boken satt jag och grät en skvätt och det tog en stund att samla mig och smälta berättelsen och alla fina karaktärer.

Missa inte den här pärlan – läs!

Läs mer om boken här.

Saker min son behöver veta om världen av Fredrik Backman

saker min sonMitt första möte med Fredrik Backmans texter var via Facebook, som säkert för så många andra. Hans inlägg om sin skatt i baksätet delades av många och hittade till mig via en av mina vänner. Texten berörde mig, och hans sätt att skriva lockade både till skratt och eftertanke. Efter det har jag läst hans blogg då och då, alltid med lika stor behållning. Han skriver väldigt personligt, på sitt eget sätt. Och jag tror att antingen gillar man det, eller så har man svårt för alla dessa liknelser. Själv fnissar jag ofta när jag läser hans texter, och det blir mycket högläsning för sambon. Jag tycker att han bjuder på sig själv på ett så härligt sätt, delar med sig av sådant som andra kanske skulle sopa under mattan. Skäms-ögonblick som blir till skratt för oss läsare.

Hela den här boken är egentligen en enda kärleksförklaring till sonen. En förklaring av sin kärlek, och en slags ursäkt i förväg att sonen kommer att skämmas och undra över sin far när han blir äldre. Han försöker förklara viktiga fenomen för sonen, varför saker är som de är eller varför man inte ska göra si eller så. Det är stor igenkännighet och jag sitter ofta och nickar medhållande åt hans betraktelser av samtiden. Ett av de allra bästa och finaste kapitlen är det om hans far och svärfar, ett kapitel där jag fick en sorgklump i halsen. För det är så fint, så träffsäkert och med så oerhört mycket kärlek.

Jag slukade den här boken och skrattade högt flera gånger och fick tårar i ögonen lika ofta. Vi är rätt så jämngamla och våra barn är också rätt jämngamla, och jag är väl därför den perfekta målgruppen för den här boken. Jag älskar den. Kort och gott. Jag hade så gärna läst högt flera gånger för sambon, men jag bestämde mig för att inte göra det så att han i stället skulle kunna läsa och skratta själv. För shit, vad jag skrattade under läsningen. Tårarna rann fler gånger.

Om man gillar hans blogg och hans sätt att skriva kommer man att känna igen sig och trivas i den här boken. Men jag hörde en äldre dam lämna tillbaka boken på bibblan med ett nja, men däremot lovorda hans andra bok En man som heter Ove. Hon förstod sig inte alls på boken, menade hon när jag lite lätt chockad frågade varför. Hon skulle inte rekommendera den vidare sa hon. Tråkigt, men allt passar ju inte alla och hon var nog helt fel målgrupp för att läsa och ta till sig den.

Läs, är min rekommendation. Läs och njut av språket, känslan och kärleken. Jag tycker att det här är en bra bok till relativt nyblivna föräldrar, för att kunna känna igen sig i en del av hans tankar.

Läs mer om boken här.