Tack oktober!

Det har blivit många lästimmar i oktober vilket gav resultatet 7 lästa och 4 påbörjade. Av de lästa har jag svårt att välja en favorit då alla var väldigt bra. En bra läsmånad helt enkelt!

Den senaste veckan har varit segare läsmässigt. Jag har inte riktigt fastnat för någon bok utan kört slalomläsning, något som jag egentligen inte alls gillar.

Och nu är det läslov sägs det. Men inte för mig. Jag jobbar ju inte längre som lärare och kliniken har öppet som vanligt. Sååå… Det blir kvällsläsning som vanligt för min del. Det är inte kattskit det heller direkt. 

Annonser

(M)ornitologen av Johanna Thydell


Sedan Johanna Thydells debut I taket lyser stjärnorna har hon varit en stor favorit. Jag har kanske svårt att vara riktigt objektiv med tanke på vår gemensamma bakgrund (vi är båda från Värnamo), men med tanke på alla hyllningar hon har fått tror jag inte det spelar någon roll. Det är inte bara jag som gillar hennes sätt att skriva, och att hon har ett alldeles eget språk och uttryck kan vi nog enas om.

I den här boken möter vi Moa. När hon var 2 år lämnade hennes mamma familjen och hörde aldrig av sig. Förrän nu. Femton år senare berättar Moas pappa att mamman har hört av sig och vill träffa henne. Först säger Moa blankt nej. Har hon klarat sig i alla år utan mamman kan hon fortsätta att göra det. Men så börjar hon fundera över alla de där obesvarade frågorna där varför är den största. Tillsammans med bästa vännen Otto gör hon upp en plan. Hon ska åka till sin mamma några dagar med ett skolarbete som ursäkt. Hon ska låtsas vara ornitolog, men i själva verket tänker hon vara där i syfte att vara mornitolog – att studera en mor.

Redan den fyndiga titeln vittnar ju om ett typiskt Thydell-språk. Som sagt, få skriver så träffsäkert som hon gör. Allt från språk till karaktärer och story gör den här boken till en liten pärla att läsa. 

Det är ju lätt att tänka att bok om en försvunnen mor som förenas med sin tonårsdotter ska bli snyftig och sorgsen, men här är det inte alls så. Moa är väldigt bestämd med att hålla ett visst avstånd till sin mamma och det blir definitivt inget tårfyllt återseende. Och jag tänker att det ju är helt rätt – bara för att man är mor och dotter på ett papper behöver man ju inte känna av det. De är totala främlingar som möts, som vilka som helst. Moa har levt nästan hela sitt liv utan sin biologiska mamma och även om hon är nyfiken på henne som person betyder inte det att kärleken och familjekänslan kommer automatiskt. Deras sätt att försöka närma sig varandra är väldigt försiktigt och trevande och ibland smärtsamt. Det är lika svårt för dem båda, även om de försöker hålla sina tankar och känslor för dig själva. 

Det här är en väldigt fin bok med mycket värme. Hade jag jobbat kvar som bibliotekarie hade jag tipsat massor om den här boken. Och även om den här boken riktar sig mot ungdomar tycker jag det funkar precis lika fint för vuxna att läsa den. Moa är en väldigt klok, smart och framför allt rolig tjej. Så missa inte att lära känna henne – läs!

Läs mer om boken här

Ursäkta att man vill bli lite älskad av Johanna Thydell

Jag har älskat Johanna Thydells två tidigare böcker eftersom de har varit otroligt välskrivna vad gäller språk, dialog och innehåll. Det är klart att man då också har höga förväntningar när hennes tredje bok äntligen släpps. Frågan är om de var för höga? Orättvist höga?

Nora Jonasson är huvudpersonen och hon lider av mindervärdeskomplex. Hon tycker att hon är alldeles för vanlig, att hon inte syns, att inget hon gör blir tillräckligt bra. Hon är bästa kompis med Lisa, alla killars dröm, och hon önskar ofta att hon själv skulle kunna vara lite mer som Lisa. Det är viktigt för henne att bli omtyckt, särskilt av killar. För hennes del blir det lite som en bekräftelse om en kille säger att han tycker om henne. Hon suger åt sig allt beröm, alla positiva kommentarer hon kan tänkas få från en kille. Det är just detta som ger henne problem och ställer till det riktigt ordentligt mellan henne och Lisa. Efter en fest göra Lisas pojkvän slut och Lisa skyller allt på Nora. Enligt henne har Nora flirtat och snott Jack ifrån henne, och han påstår sig nu ha blivit kär i Nora. Nora försöker övertyga Lisa att hon är oskyldig. Hon har definitivt inte flirtat och hon är helt oskyldig. Eller?

Språket i boken är precis vad man kan förvänta sig; klockrent. Däremot känns det som om det är lite mindre dialog i den här boken och det är lite synd då jag tycker att det är en av Johannas största sidor. Fokus ligger i stället på Noras inre dialog och tankar. Och det är det som blir lite problematiskt för mig. Det blir så mycket negativt, och jag tycker att det blir lite tungt och segt att läsa. Nora är så extremt självkritisk och negativ mot sig själv, och jag blir helt tung i sinnet när jag läser. Det blir lite för mycket. Det blir lite för mycket gnällande för att läsningen ska flyta på.

Kanske har jag för höga förväntingar, kanske är jag själv inne i en alldeles för lycklig period för att orka läsa om någon så negativ. Jag vet inte vilket. Boken får klart godkänt ändå, för den är inte dålig. Men mer än godkänt kan jag tyvärr inte ge, hur mycket det än smärtar mig. Jag hade väldigt gärna velat få sätta den i händerna på en tonåring för att få veta hur den tas emot av målgruppen. Jag kanske helt enkelt bara är för gammal för att läsa och förstå den här boken?

Och sedan läser jag andra recensioner som hyllar boken och känner mig bara så himla… oförstående. Är det bara jag som inte fattar?

;