Det här är en fantastiskt fin barnbok som både barnen och jag tyckte väldigt mycket om. Men när jag läste den för min 5,5-åring fick vi hjärtat i halsgropen.
Boken inleds nämligen med att Johans familjs ko är död. Och det kanske inte hade varit något att reagera så starkt för, men kon hette Embla och det heter ju även min dotter. Att läsa att Embla var död tyckte både sonen och jag var lite jobbigt.
Johans familj behövde sin ko och har inte råd att köpa en ny. Men så hittar Johan en liten kalv på vägen och tror att det är Gud som hörsammat deras bön. Kalven tillhör egentligen Bäckhultarn. Han åkte in till stan för att hämta kalven, men drack sig berusad, glömde kalven, blev rädd för ljuden den gjorde i släden och slängde skrämt av den. Johans pappa förstår att den tillhör Bäckhultarn, men när de går till Bäckhultarns stora ladugård får de behålla kalven.
Det är ett gammaldags språk med dialekt i dialogerna och som smålänning älskar jag det. Dottern, 9,5 år, läste också boken och hon gillade att det kändes ålderdomligt.
Illustrationerna är verkligen magiska. Detaljrika, stämningsfulla och fångar känslan i berättelsen perfekt.
Det här är en nyutgåva, men jag vet inte om jag har läst den tidigare. Den här boken ger en bild av livet förr och väcker frågor och tankar både vad gäller innehåll och språk. Dottern och jag fick en fin diskussion om boken efter läsningen.
Rekommenderas från 3 år och uppåt.
Recex från Rabén&Sjögren
*malins bokblogg* 