2009

Ingen kan anklaga mig för att ha legat på latsidan det här året i alla fall! 2009 var året då…

• jag sa upp mig från gymmet
• jag förverkligade min dröm om en egen hästgård
• jag var i USA 2 ggr (Texas och Georgia)
• jag besteg ett berg (trots höjdrädsla)
• jag såg Britney Spears live
• jag sa upp mig från lärarjobbet
• jag blev anställd som CA hos T

Men framför allt…

…2009 har varit ett av de bästa åren i mitt liv. Det var året då jag hittade hem, äntligen. Det är T:s och mitt första gemensamma år. Och jag säger bara att om 2009 har varit så underbart – hur ska då 2010 bli? Det här är bara början…

Julhälsning

God Jul allihop!

 

 

Funderingar

Nu har årets julkort börjat komma hem till oss och det har skapat vissa funderingar. Alla julkort från T:s vänner och familj är adresserade till oss båda, men inte de från min sida. Än så länge är det bara ett enda kompispar som har skrivit även T:s namn som mottagare. De andra har antingen bara skrivit mitt namn och visat att det bara är till mig, eller har de skrivit en liten parentes efteråt där de i alla fall hälsar till T. Markering eller bara obetänksamhet? Jag vet inte, men jag blir ledsen i vilket fall.

Förra året var det två av kompisparen som valde att bara skicka julkort till mitt ex. Flera av kompisarna har ju tydligt markerat att de har valt hans sida och även om de från början var ”mina” kompisar umgås de alltså med honom och inte med mig efter separationen. Jag vet inte varför så många tycker att en skilsmässa är en sådan dödssynd, eller varför den verkar anses vara mitt fel. Är det inte viktigare att man är lycklig? Är det verkligen så hemskt att jag har träffat T efteråt och valt att dela mitt liv med honom? Att jag har valt att gå vidare med mitt liv? 

Jag är lycklig. T och jag säger varje dag till varandra hur lyckliga vi är med varandra. Vi är varandras familj nu. Om folk inte kan acceptera det så fine. Det är deras problem, inte vårt. Mitt liv består av T nu och likväl som jag alltid ser andra kompispar som en enhet ska även vi ses som det. Jag skulle aldrig skicka julkort eller liknande till mina vänner och inte rikta det även till deras partner. Och jag skulle aldrig säga till dem när jag träffade dem att ”det är ju tråkigt att du inte är ihop med ditt ex längre”. Det var faktiskt höjden av oförskämdhet när ett av mina kompispar stod och beklagade just detta när de träffade mig och T på stan en gång…

Och med dessa funderingar tänker jag nu joina min fantastiska man som står och lagar mat åt oss i detta nu. Som sagt, jag är världens lyckligaste kvinna. Ever. 😀

Den förlorade symbolen av Dan Brown

Den här boken köpte T:s kollega på Landvetter och slukade under resan till USA. Han var helt exalterad över boken och det smittade förstås av sig på oss andra. Jag var ju bara tvungen att läsa den också!

Här får vi återigen stifta bekantskap med Robert Langdon, fast denna gång utspelas händelserna i Washington. Langdons kunskaper sätts på hårt test när de behövs för att rädda hans kidnappade vän. Precis som i Da Vinci koden är det fullt av symbolism, cliffhangers och oväntade twists.

Jag tror att man måste vara lite insatt i själva ämnet för att till fullo förstå storheten i den här boken. Visst är det mycket om frimurarna i den här boken, men för min del ser jag lite bortom det och fastnar i den lite djupare innebörden. Idag är vetenskapen väldigt centrerad till att vara just vetenskap. Allt ska gå att bevisas vetenskapligt och finns det inte vetenskapliga metoder att bevisa med så är det heller inte tillförlitligt. I den här boken är den kidnappades syster en mycket intressant vetenskapsman. Hon studerar nämligen sådant som inte går att vetenskapligt bevisa, på ett vetenskapligt sätt. Förvirrande? Nej, inte egentligen. Bara oerhört intressant. Hon försöker bl.a. mäta tankens kraft att påverka. Det som kan kallas noetik. Jag tycker personligen att det är oerhört intressant eftersom jag tycker att vi missar en stor del av människans kraft och storhet i dagens vetenskap. Vi går längre och längre bort från det som egentligen är det naturliga och som nu anses konstigt och ”flummigt”. Men dessa funderingar skulle egentligen kunna rymmas i ett eget inlägg, eller flera…

Jag har läst många recensioner där man inte alls tyckte om den här boken och i ingen av de recensionerna står det nämnt något om just det jag fann så intressant i boken. Själv slukade jag boken och blev helt överväldigad av alla tankar den väckte. Det blev så mycket mer än bara en skönlitterär bok. För mig visar Dan Brown sin genialiska förmåga att väva in ett så stort ämne i en helt vanlig spänningsroman. Jag älskar den här boken och jag vill rekommendera den vidare. Men. Läs den med öpnna ögon och ta in mer av innebörden den faktiskt ger. Om man gör det kan man kanske tom lära sig något av den här boken. Det är ju inte fy skam.

Rädda Felix av Helena Richardson

Det här är ytterligare en bok som jag köpte på årets bokmässa. Jag köpte den av en enda anledning: att jag ville läsa en boats av samma story som Allt för min syster av Jodi Picoult, en bok vars filmatisering jag såg på flyget till USA. Boken är enormt intressant och läsvärd, filmen bara sådär. Men nu fanns det alltså en bok inom samma ämne som var helt sann och det ville jag läsa.

Och vad ska man säga? Familjen har tydligen varit med en massa i både tidningar och tv, men jag har nästan helt misst debatten. Jag tror jag har läst en enda artikel om dem. Jag är inte dugg insatt i problematiken hon skriver om och jag har ingen åsikt om det är rätt eller fel att skapa ett syskon för att rädda livet på sitt barn. Boken fick mig inte att tycka annorlunda.

Det är svårt att recensera en sådan här bok. Men det är ju trots allt en bok och den är till för att läsas. Det är ju inte deras liv man ska recensera, utan hur hon väljer att visa det i boken. Tyvärr är det här inte en bok som fångar mig alls. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig av boken, men jag trodde nog att den skulle vara mer personlig. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är med boken som jag inte gillar, men det är något med tonen och sättet hon uttrycker sig. Det är ingen bok jag kan rekommenderar vidare helt enkelt.

Genom dina ögon av Stephenie Meyer

Usch vad tråkig. Det sammanfattar mina tankar om den här boken rätt väl. När jag hade läst halva boken, dvs 300 sidor, kom jag på mig själv med att fundera över vad boken egentligen handlade om. Min första impuls var att sluta läsa och helt enkelt strunta i att läsa ut den, men jag bestömde mig för att fullfölja läsningen. De sista 300 sidorna skummade jag igenom i bara farten.

Jag kan knappt berätta vad boken handlar om, så borta kände jag mig under läsningen. Som läsare kastas man in i handlingen på första sidan och så rullas intrigen upp ju mer man läser. Problemet är att man får för lite information för att verkligen förstå och kunna sätta sig in i handlingen. Jag satt hela tiden och bläddrade tillbaka eftersom det kändes som om det saknades information. Jag fattade inte vad jag hade läst helt enkelt.

I stora drag handlar boken om Melanie, en tjej vars kropp blir övertagen av en ”själ”. Människorna har inte skött om planeten jorden och utomjordingar har kommit hit och ersatt människokropparna med ”själar” för att bättre ta hand om planeten. De fortsätter alltså att leva människornas liv i deras kroppar, men nu blir världen fredligare eftersom dessa själar aldrig känner hat eller några andra negativa känslor. Några människor försöker stå emot och har gömt sig i ett grottsystem för att kämpa och göra motstånd. När Melanie blir ifångatagen och det placeras en själ inuti henne försöker hennes inre kämpa emot så mycket det bara går. Både hon och själen ska samsas om en enda kropp och det slutar med att de skapar någon slags vänskap sinsemellan och börjar samarbeta.

Det är rätt innehållslöst och man hade lätt kunnat skala bort halva boken utan att det hade påverkat handlingen. De befinner sig mest i sitt grottsystem och går runt och är arga på själen i Melanies kropp alternativt tycker väldigt mycket om just denna själ.  Själv är hon ju godheten själv personifierad och självklart lyckas hon få varenda kotte att älska henne till slut. Tror ni att boken slutar lyckligt? Jomenvisst… Precis som i sista delen av Twilight serveras lösningar på precis allt här. Bläh vad tråkigt det är. Och man kan inte skylla ifrån sig och säga att det är en ungdomsbok eller att jag inte tillhör målgruppen. Någon hejd på smörighet får det väl ändå vara? Jag läste någonstans att det ska bli film av boken också. Det är definitivt ingen film jag vill se.

Nä, skippa den här boken och skippa filmen också. Det finns mycket bättre böcker och filmer att lägga energi på. Det här är nog den tråkigaste bok jag har läst på länge. Kanske tom i år. Jag känner ett stort behov av att läsa något riktigt meningsfullt och intressant efter den här, för att skölja ur den ur systemet på något sätt.

Uppdatering: Nu i efterhand har jag läst att det här visst är Meyers debut inom vuxen sci fi-litteratur. Oj då. Det här är alltså seriöst tänkt att vara vuxen litteratur? Jaha. Där ser man.

Charmed

Jag plöjer tv-serien Charmed här hemma. Det är hur skönt som helst att sätta på ett avsnitt när man kommer hem från jobbet, eller när man har lite tid över men inte orkar kolla på en hel film. Charmed är också så där lagom lättsmält underhållning. Det gör inte så mycket om man råkar sova några minuter under avsnittet…

Annars plöjer T och jag en jädrans massa film. Jag vet inte varför jag aldrig bloggar om filmer, men jag har helt enkelt inte pallat. Jag ser ju många fler filmer än vad jag läser böcker. En tanke jag fick härom dagen var att jag under nästa år i alla fall ska göra en filmlista för att se hur många filmer vi ser under ett år. Det är nog en hel del. Men blogga om varje film? Nja… det blir nog för mycket.

Men tillbaka till Charmed. Nu har jag påbörjat säsong 4 och Prue är ersatt av Paige. Det gillar jag inte riktigt, men det är bara att gilla läget. Jag börjar hur som helst redan nu fundera på vilken tv-serie jag ska plöja sen. Förra året var det ju SATC som gällde. Vad ska jag plöja nästa år? Några tips?

Motsatsen till kärlek av Julie Buxbaum

Den här boken köpte jag på Bokmässan, lite så där halvt intresserad egentligen. Ibland är det skönt att ha en uppsättning lättsmälta, småmysiga böcker hemma att plocka av i bokhyllan. Så var tankarna inför den här boken och därför åkte den med hem.

Både fram- och baksida av boken pryds av ett stort hjärta, i pocketupplagan. Läser man vad den handlar om tror man lätt att det är en rätt ytlig bok. För min del blev boken en riktig aha-upplevelse. Jag har sträckläst den på två kvällar för jag kunde helt enkelt inte sluta läsa.

Boken handlar om Emily som är strax under 30 år och jobbar som advokat i New York. När hon misstänker att pojkvännen Andrew ska fria väljer hon att avsluta förhållandet. Detta beslut leder till en rad uppvaknanden, som hon borde ha gjort för länge, länge sedan. Hennes mamma dog  när hon var bara var 14 år och det har präglat hennes karaktär mer än hon förstått, eller tillåtit sig förstå. Hon och hennes pappa har en rätt ytlig relation där de sällan uttrycker känslor för varandra. Däremot står hon sin farfar jack mycket nära, men han är gammal och blir allt sämre. Många saker i hennes liv förändras och det leder till att Emily tvingas ta tag i sin rätt så bedövade och ”säkra” tillvaro.

Språket i boken är underbart, precis den ton som jag alltid faller för. Innehållet berör eftersom jag har en hel del gemensamma nämnare med Emily. Många har svårt att förstå att man går omkring och sörjer sin mamma så många år efter dennes död, och i den här boken får jag verkligen ord på många av mina egna tankar. Emilys tankar skulle många gånger kunna vara mina egna. Det blir aldrig sentimentalt smörigt eller gullgull. Det är skrivet med värme, mänsklighet och en portion humor. Hela boken genomsyras av mänskliga relationer, såväl djupa som ytliga. Boken är så mycket djupare än vad utseendet eller baksidetexten ger sken av.

Det här är en bok jag varmt rekommenderar. Varm, skön läsning med eftertanke. Det kan väl behövas nu i decembermörkret?

Dessutom ska boken bli film, med Anne Hathaway i huvudrollen. Filmen kommer förmodligen nästa år någon gång. Innan dess ska jag i alla fall läsa Julie Buxbaums senaste bok: After you.