Salvadoreña av Cecilia Samartin

Det här är en av mina favoritförfattare, tack vare hennes förmåga att teckna målande berättelser så att det känns som om man är där. Hennes Drömhjärta är helt fantastisk, en av mina favoritböcker någonsin, och även i Señor Peregrino möts vi av hennes berättarkonst och karaktärer som fastnar.

I Salvadoreña är huvudkaraktären Ana och vi får följa berättelsen om hennes livshistoria, ett liv som varit långt ifrån enkelt. Berättelsen börjar i nutid där Ana tar hand om sin älskade, Adam, som vi får veta är döende. Och därifrån får vi tillbakablickar på Anas tidigare liv, från att ha varit en liten flicka till att vara där hon är i dag. Hennes historia börjar i El Salvador där hon råkar ut för saker en människa aldrig någonsin borde tvingas bevittna. Med hjälp av en nunna, Josepha, tar hon sig som ensam överlevande av sin familj till USA där planen först är att bli nunna. Men livet tar andra ändringar och så småningom hamnar hon hos Adams familj som barnflicka. När berättelsen hinner ikapp nutiden har vi fått bakgrunden till situationen som den är nu – med en döende Adam och en Ana som står bredvid som hans älskande.

Även i den här boken visar Cecilia Samartin sin förmåga att berätta en målande historia. Den här gången är det flera gånger smärtsam läsning och Anas tid i El Salvador visar saker som gör ont att läsa om. Men samtidigt är det en berättelse om mod, hopp och kärlek. Att kunna gå vidare i livet utan att fastna i det gamla. För Anas del känner hon en slags skyldighet att leva vidare och få ett så bra liv som möjligt, när inte resten av hennes familj och vänner fick samma chans. Samtidigt är hon så oerhört tacksam över minsta sak, och kräver väldigt lite för sin egen skull. Andras behov går alltid före hennes egna.

Det jag gillar med boken är berättelsen om Ana, innan nutid. Det är det som är styrkan i boken. När man börjar inse kopplingen mellan henne och Adam ändras det dock till att bli en kärlekshistoria och där förlorar också berättelsen sin styrka. Det blir platt och ganska fantasilöst ju närmare slutet man kommer, och det gör mig besviken. Även karaktärerna förändras och även om man vill att karaktärer ska växa och dra lärdom med tiden blir det inte riktigt trovärdigt här. För mycket faller på plats, för mycket banar väg för Anas stora drömmar. ”Happily ever after” i för stor dos.

Nej, det är inte Samartins bästa bok och jag rekommenderar mycket hellre någon av hennes andra verk om man vill bekanta sig med hennes färgstarka berättelser. För att läsa något av henne tycker jag definitivt att ni ska göra. Gärna Drömhjärta till att börja med.

Läs mer om boken här.

Señor Peregrino av Cecilia Samartin

Tidigare i år läste jag Drömhjärta av samma författare, och eftersom jag verkligen älskade den boken ville jag läsa mer av henne. Det här är hennes debutbok, en bok som har blivit verkligt hyllad.

Jamilet föds av sin unga mamma i en liten mexikansk by. Hon har ett fruktansvärt födelsemärke som täcker en stor del av ryggen och ner till benen. Invånarna i byn tror att det är djävulens märke och hon blir utstött av byborna som är rädda för henne. När mamman dör bestämmer hon sig för att fly över gränsen till USA, där hon hoppas kunna jobba ihop pengar för att kunna operera bort födelsemärket. För att få ihop pengar tar hon jobb på ett mentalsjukhus där hon får i uppdrag att ta hand om Señor Peregrino. Hon varnas för att lyssna på hans berättelser, men när han hotar att avslöja att hon är illegal invandrare tvingas hon att lyssna till hans berättelser. Ganska snart finner hon sig trollbunden av det han berättar och ser fram emot att få höra historian.

Det är inte riktigt rättvist, för jag jämför så klart med Drömhjärta och jag tycker inte att den här boken är riktigt lika bra. Språket flödar lika vackert här, men det är inte riktigt lika stark story. Därmed inte sagt att det är dåligt. Jag gillar att följa Jamilet och hennes livshistoria, och det är lika intressant att följa Señor Peregrinos egen berättelse. Den senare får dessutom en intressant tvist på slutet som blir lite av ett aha-moment.

Den här boken känns som en hyllning till berättartraditionen. Och precis som i Drömhjärta tycker jag att karaktärerna är härliga även i den här boken. De har alla en speciell twist, eller vad jag ska kalla det. Både story och karaktärer är Samartins styrka.

Jag kan inte riktigt hylla den här boken såsom andra har gjort, men jag gillar den. Det är trevlig läsning, bra underhållning. Men om man bara ska läsa en bok av Cecilia Samartin tycker jag att man ska läsa Drömhjärta. Nu är det ju i och för sig så att alla andra verka tycka tvärtom… Alla andra hyllar Señor Peregrino och smådissar Drömhjärta. Ja, ni får läsa och avgöra vilken av dem ni gillar bäst. För läsa i alla fall någon av dem bör ni definitivt göra!

Drömhjärta av Cecilia Samartin

Det här är utan tvekan en av de bästa böcker jag någonsin har läst. Det gör det därför så himla svårt att skriva en recension om den. Jag vill inte hypa den och ge för höga förväntningar som kan sabba läsningen. Men ändå. Jag måste ju bara rekommendera den vidare, för den är helt enkelt briljant! Språkligt är det en ren fröjd att läsa den, och innehållet är intressant, spännande och fängslande. Jag satt uppe till halv två i går bara för att kunna läsa ut den och jag hade t.o.m. gåshud ett tag. Det har jag aldrig tidgare fått när jag läst en bok.

Huvudpersonen är Nora och hennes familj. Vi får följa Noras liv från att hon är ett litet barn till hon är en vuxen kvinna i 30-årsåldern. Hon växer upp på Kuba med sin mamma, pappa och lillasyster. De lever ett mycket gott liv och har en väldigt nära kontakt med övriga familjen. Mest märks Noras farmor och farfar samt hennes kusin Alicia som är mer som en syster än en kusin. Det är kusinernas starka band som är det centrala genom hela boken. Livet förändras drastiskt för dem alla när Castro kommer till makten och det svåra livet gör att Noras familj lämnar Kuba och börjar ett nytt liv i USA. Kvar på Kuba finns Alicia och den övriga släkten. De väljer att leva kvar trots svårigheterna det innebär. Men bandet och kontakten familjerna emellan finns kvar. Via brev håller de kontakten och kan delge varandra hur olika deras liv är.

Jag upptäckte under läsningen att jag verkligen inte vet mycket om Kuba och vad det egentligen innebar för folket när Castro kom till makten. Det är så oerhört gripande läsning bara vad gäller den delen. Lägg till den nära vänskapen mellan Nora och Alicia och hur olika deras liv blir, och framför allt – hur annorlunda deras framtid blev mot vad den hade kunnat vara om allt hade varit som förr. De två ingredienserna gör det här till så fängslande läsning. Och språket. Språket! Jag läste sakta, noggrant och njöt av alla klockrena formuleringar och underbara ordval.

Det går knappt att skriva en recension av den här boken. Den fick en plats i mitt hjärta och karaktärerna känns som mina nära vänner. Jag måste nog helt enkelt köpa den här boken så att den får pryda min bokhylla, för det här var en biblioteksbok som ska vara tillbaka om bara några dagar. Som tur är har jag Cecilia Samartins debutbok Señor Peregrino här hemma också, och jag har så klart höga förväntningar om den. Om den bara är hälften så bra så är jag nöjd.

När jag har googlat på boken ser jag att andra som läst den inte varit lika imponerade. Men, smaken är ju som baken som man alltid brukar säga. För mig var det en underbar läsupplevelse och jag njöt av varje minut. Läs den du också och se om du hissar eller dissar.