Tordyveln flyger i skymningen av Maria Gripe

I går träffades vi igen för vår digitala bokcirkel där vi läser klassiker tillsammans. Den här gången läste vi Tordyveln flyger i skymningen. Den skrevs ursprungligen som en radioteater och kom 1978, men den har sänts flera omgångar sedan dess och gjordes alltså sedan även i bokform.

Jag minns radioteatern så starkt från min barndom och jag minns att jag tyckte den var otroligt spännande och kuslig. Jag kan fortfarande höra rösten av Julia, den gamla damen i telefonen, samt tåget som fick hela huset att skaka. Av någon anledning lyssnade jag på den hemma hos farmor och farfar, eller det är så jag minns det i alla fall.

Jag vet inte om jag även läste boken som barn, men för några år sedan gjorde jag det så den här gången var det omläsning. Det är tur att minnet i kort, för jag märkte hur lite jag faktiskt kom ihåg från förra gångens läsning. Det är fortfarande radioteaterns minne som lyser starkast.

Vi var överens om att boken inte levde upp till våra förväntningar. Språket kändes stolpigt, karaktärerna kändes mycket yngre och barnsligare än sin ålder, storyn var lite långdragen. Den funkade nog bättre som radioteater. Vi hade velat se mer av den inledande spänningen och det där lite kusliga. Det känns som om det tappades bort.

Nästa år kommer den här som serie på svt och det är jag nyfiken på. Kan den leva upp till samma känsla som barndomens radioteater?

Även om boken inte höll för förväntningarna hade vi som vanligt givande diskussioner. Som jag älskar att prata böcker med andra bokälskare! Till nästa gång ska vi läsa en klassisk julbok – En julsaga.

Tordyveln flyger i skymningen av Maria Gripe

Jag har aldrig läst den här boken, men däremot har jag lyssnat på Radioteatern som den är baserad på. Om vi har lyckats få datumet rätt gick den 1989, och jag minns det faktiskt hur väl som helst. Jag tyckte att den var både läskig och spännande, särskilt det där med damen i telefonen. Det kan vara den enda radioteater jag någonsin lyssnat på, för jag kan inte minnas några fler. Anledningen till att jag lyssnade på denna borde ha varit att den helt enkelt var på hemma hos farmor. Hon hade alltid radion på, och det måste ha varit där jag hörde och följde den. Om den gick under sommaren befann jag mig då i hennes och farfars sommarstuga i Halmstad.

Eftersom jag förra året läste hennes Agnes Cecilia – en sällsam historia, blev jag nyfiken när jag såg den här på bibblan. Jag har som sagt aldrig läst den innan, bara lyssnat. Boken utspelar sig i fiktiva Ringaryd i Småland och huvudpersonerna är tonåringarna Jonas, Annika och David som under sommarlovet ska vattna blommorna i Selanderska gården. Väl där kan de inte låta bli att undersöka stället, som har anor från 1700-talet. Uppe på vinden, under golvet, hittar de gömda brev från Emelie som bodde där under 1700-talet. I breven kan de följa hennes kärlek till Andreas som var Carl von Linnés lärjunge och följde med på resor ut i världen. På en sådan resa tog han bl.a. med fröna till en av de blommor de nu vattnar, samt en egyptisk staty. Ungdomarna kan inte låta bli att börja leta efter statyn, men frågorna är många. Dessutom ringer det med jämna mellanrum en gammal dam som vill spela schack via telefon. Mystiska viskningar på en bandspelare, mystiska människor som smyger runt i huset och letar efter något, ledtrådar som leder både hit och dit och en blomma som verkar leva ett eget liv. Det är några av ingredienserna i denna spök- och spänningshistoria.

Jag känner igen mycket när jag läser boken, förvånansvärt många detaljer. Radioteatern måste ha gjort stort intryck på den då 12-åriga Malin. Och jag läser med små rysningar utmed ryggraden och med den där skräckblandade förtjusningen som lite läskiga och spökliga böcker kan ge. Och när den gamla damen ringer kan jag fortfarande komma ihåg hennes röst. Hua…

Det är spännande och underhållande läsning, med ett undantag. Ett tag blir det alldeles för mycket brevläsning. Och jag som inte gillar just brev i böcker då de bromsar farten, tappar intresset och måste lägga boken på paus ett tag. Vid nästa läsning skummade jag helt enkelt igenom den biten för att komma fram till mer tempo. Det var ett bra val, för jag ville ju veta slutet som jag av någon anledning faktiskt inte kom ihåg.

Maria Gripes språk är smått fantastiskt, och jag älskar de lite ålderdomliga uttrycken. Hennes språk bidrar med en ännu större njutning av läsningen. Jag önskar att hennes böcker kunde hitta sin plats hos dagens ungdomar, men jag har hört att det tyvärr inte är så. Är det språket som stör? Det är ju ganska ovanligt, och som sagt rätt ålderdomligt. Det kanske är det som gör att böckerna känns så främmande att läsa. Det är synd, för det är en guldgruva som bara försvinner i så fall.

För egen del skulle jag så himla gärna vilja lyssna på radioversion igen. Lite rädd för det är jag dock, eftersom jag inte vill förstöra en av min barndoms starkaste litterära upplevelser. Tänk om den inte håller för en omlyssning?

Tips! Finns att låna som e-bok.

Läs mer om boken här.

Agnes Cecilia en sällsam historia av Maria Gripe

Jag fick syn på den här boken när jag var på bibblan, och eftersom jag bara hade ett svagt minne av att ha läst den för länge, länge sedan fick den följa med hem för en omläsning. En kort bit in i boken började jag minnas handlingen, men det här är en bok som utan tvekan håller för en omläsning.

Nora förlorar sina föräldrar i unga år och får bo hos släktingar. Hon känner sig ofta lite utanför, som om hon inte är en verklig del av familjen, och ingen vill direkt prata om hennes föräldrar. Det tystades ner i ett försök att skydda henne men inom henne finns en längtan att få veta mer om sin bakgrund. När hennes familj flyttar till en ny lägenhet börjar hon höra fotsteg från någon osynlig, få konstiga telefonsamtal och känna en närvaro som om någon studerar henne. Hon blir inte rädd eftersom hon känner att denna någon inte vill henne något ont, snarare blir hon nyfiken och vill veta mer om vem denna person är och vilken koppling det finns till lägenheten. Hon börjar nysta upp i ledtrådarna hon får och får då veta en alldeles speciell historia.

Det här är en sådan vacker historia. Det går inte att beskriva på något annat sätt. Det är spännande, lite kusligt, mystiskt och sorgligt på samma gång. Noras egen historia och saknad efter ovillkorlig kärlek och en lust att höra hemma någonstans med en självklarhet är så träffande beskrivet. Hon har en sådan vilja att få veta vad som egentligen hände, men de vuxnas försök att skydda henne från sanningen gör att hon bara känner sig mer utanför. Både hennes och Agnes Cecilias historia är så sorgliga. Det är lätt att förstå varför Nora känner ett sådant ansvar och behov av att ta reda på Agnes Cecilia historia. Hon vet hur det är när något tystas ner. Och i takt med att hon får svaren hon söker får hon även svar på sina egna frågor, om sin egen historia.

Det här är verkligen en riktig klassiker, och den kan läsas såväl av ungdomar som vuxna. Det är en upplevelse att läsa den här boken, den ger en kvardröjande känsla i hela kroppen. Det är en väldigt speciell känsla hela boken igenom, en blandning mellan det finstämda språket och den lite övernaturligt sorgliga handlingen.

Jag har ett starkt minne av Maria Gripes Tordyveln flyger i skymningen som jag hörde som radioteater när jag var liten. Jag minns att jag tyckte att den var så oerhört spännande och kittlande kuslig. Sådär så att man nästan inte ville lyssna, man vågade egentligen inte riktigt, men den var samtidigt så spännande att det inte gick att motstå. Som en slags skräckblandad förtjusning där nyfikenheten vann. Samma känsla fick jag i Agnes Cecilia. Jag måste läsa Tordyveln och uppleva även den igen.

Det här är en sådan där bok som jag kommer att sätta i händerna på min Mini när hon blir äldre. En klassiker som bör upplevas.