Och bergen svarade av Khaled Hosseini

och-bergen-svaradeDen här stackars boken har legat på mitt soffbord sedan i juni. Jag kom ungefär halvvägs innan jag var tvungen att ge upp kampen. Men så häromveckan bestämde jag mig för att slutföra den och med viss möda kom jag så äntligen till slutet.

På baksidan av boken står det att boken handlar om två syskon; Abdullah och Pari. De båda står varandra väldigt nära och när deras far tvingas lämna bort den då 4-åriga dottern blir det ett hårt slag för storebror Abdullah. Familjen har det knapert och Pari hamnar hos en barnlös familj som har det gott ställt, och i gengäld får fadern en summa pengar. Den var  löftet med den historien som fick mig att gripa tag i boken med stor iver, med förväntan över att få läsa ett starkt och gripande levnadsöde.

Tyvärr luras baksidetexten något, för berättelsen har inte syskonens berättelse i fokus. Den inleds med deras historia men ganska snart kommer en mängd andra människor och deras livshistorier in och tar över. Det blir spretigt och svårt att hålla fokus och jag känner hela tiden en längtan efter att få veta hur det går för syskonen. Det är det som blir mitt problem hela boken igenom; det jag vill läsa om försvinner iväg i helt andra trådar som är svåra att knyta till kärnan. Det blir ett myller av människor och historier och jag knyter inte an till någon av karaktärerna, hur intressant deras historia än må vara.

Jag läste Hosseinis Tusen strålande solar med stor glädje eftersom det var en gripande och mycket fängslande historia. Även där fick jag dock traggla lite med läsningen; i början innan berättelsen grep tag och flöt på. Den här gången var det snarare tvärtom, att det var början som var spännande och den största behållningen. Visst är han en skicklig berättare och visst är det gripande livsöden han skildrar, men det är för spretigt och för mycket. Jag hittar inte den röda tråden och det gör att läsningen blir alltför mycket till en kamp för att bli till en njutning.

Så, tyvärr; den här gången tog jag inte till mig Hosseinis historia. I stället ser jag fram emot att läsa hans Flyga drake som står oläst i min bokhylla.

Läs mer om boken här.

Tusen strålande solar av Khaled Hosseini

Tredje gången gillt! Första gången, när den var nyutkommen, läste jag ca 100 sidor innan jag gav upp och lade den åt sidan. Andra gången läste jag första sidan om och om igen. Den här gången segade jag mig igenom för att ta mig förbi tidigare hinder och se! Där kom belöningen! Läsningen blev precis så njutbar som alla tjatat om när det gäller den här boken.

Alla vet väl redan vid det här laget vad den handlar om? I korta drag möter vi Mariam i hennes uppväxt som liten flicka utom äktenskapet, som tvingas bo lite i skymundan av samhället eftersom pappan är feg för att låta folk prata för mycket. När hennes mamma dör tvingas hon till giftermål med en mycket äldre man, Rashid, som så småningom blir våldsam mot henne. Många år senare kommer Laila, vars uppväxt är lycklig och relativ problemfri. Men så dödas hennes föräldrar och hon räddas ur husruinerna av just Rashid. Omständigheter gör att hon gifter sig med honom. Först är Mariam och Laila ovänner, men Rashids våld mot dem båda leder till slut till en stark vänskap och respekt dem emellan. De svåra tiderna i landet gör dessutom att de behöver varandra för att ens kunna överleva.

Det är en fantastisk berättelse. Vacker, sorglig och hoppfull på samma gång. Det är tungt att läsa hur svårt de har det och när hon tvingas sätta sin dotter på barnhem för att rädda henne, det gör ont att läsa. De sista hundra sidorna läste jag så ögonen nästan glödde då jag bara var tvungen att få veta hur det skulle gå för dem.

Jag är glad att jag äntligen tog mig för att läsa den här boken. Både berättelse och språk gör den till en sann läsupplevelse. Jag måste läsa hans debubok Flyga drake också. Jag har sett filmen och tyckte mycket om den, och boken står här hemma i bokhyllan och väntar.