Och bergen svarade av Khaled Hosseini

Den här stackars boken har legat på mitt soffbord sedan i juni. Jag kom ungefär halvvägs innan jag var tvungen att ge upp kampen. Men så häromveckan bestämde jag mig för att slutföra den och med viss möda kom jag så äntligen till slutet.

På baksidan av boken står det att boken handlar om två syskon; Abdullah och Pari. De båda står varandra väldigt nära och när deras far tvingas lämna bort den då 4-åriga dottern blir det ett hårt slag för storebror Abdullah. Familjen har det knapert och Pari hamnar hos en barnlös familj som har det gott ställt, och i gengäld får fadern en summa pengar. Den var  löftet med den historien som fick mig att gripa tag i boken med stor iver, med förväntan över att få läsa ett starkt och gripande levnadsöde.

Tyvärr luras baksidetexten något, för berättelsen har inte syskonens berättelse i fokus. Den inleds med deras historia men ganska snart kommer en mängd andra människor och deras livshistorier in och tar över. Det blir spretigt och svårt att hålla fokus och jag känner hela tiden en längtan efter att få veta hur det går för syskonen. Det är det som blir mitt problem hela boken igenom; det jag vill läsa om försvinner iväg i helt andra trådar som är svåra att knyta till kärnan. Det blir ett myller av människor och historier och jag knyter inte an till någon av karaktärerna, hur intressant deras historia än må vara.

Jag läste Hosseinis Tusen strålande solar med stor glädje eftersom det var en gripande och mycket fängslande historia. Även där fick jag dock traggla lite med läsningen; i början innan berättelsen grep tag och flöt på. Den här gången var det snarare tvärtom, att det var början som var spännande och den största behållningen. Visst är han en skicklig berättare och visst är det gripande livsöden han skildrar, men det är för spretigt och för mycket. Jag hittar inte den röda tråden och det gör att läsningen blir alltför mycket till en kamp för att bli till en njutning.

Så, tyvärr; den här gången tog jag inte till mig Hosseinis historia. I stället ser jag fram emot att läsa hans Flyga drake som står oläst i min bokhylla.

Läs mer om boken här.

Årets bästa 2012

Det blev 84 lästa böcker under 2012 och det är rekordår sedan jag började blogga 2006. Och förutom att det var ett rekordår vad gäller antal känns det också som om det var ett rekordår när det gäller andelen riktigt, riktigt, bra böcker. Det känns som om jag läser alltfler bra böcker, men det beror nog också på att jag tack vare bokbloggandet har blivit mer medveten om vad jag tycker om och inte tycker om. Jag har lättare att välja vilka böcker jag ska läsa.

Det var rätt svårt att sålla bland årets böcker för att få fram en lista med de allra bästa, men efter funderande vill jag att följande 10 böcker ska få vara med på listan (endast skönlitteratur):

Nu vill jag sjunga dig milda sånger av Linda Olsson
Jag satte upp Linda Olsson på årets Boktolva och det är jag tacksam för, för det här är en oerhört varm och finstämd historia som jag är tacksam över att ha läst.

Fortfarande Alice av Lisa Genova
Det här är en sådan fantastisk och vacker bok att jag faktiskt skull kunna tänka mig att läsa om den, och jag läser aldrig om böcker. Men hela storyn och på sättet den vävdes fram gjorde det här till en mäktig och gripande berättelse om ett svårt ämne.

Tistelblomman av Amanda Hellberg
Jag har älskat allt jag har läst av Amanda Hellberg och det beror till stor del på hennes helt fantastiska språk som bidrar till storyn på ett väldigt speciellt sätt. Jag som egentligen är alldeles för feg för att läsa skräck läser ändå det här, och det med stor förtjusning. Det läskiga sitter i hjälp-vad-händer-nu och en övernaturlig ton som genomsyrar hela boken. Det är bra – ruggigt, rysligt, läskigt bra.

Tusen strålande solar av Khaled Hosseini
Efter all hype kring boken har jag dissat den i många år, men bestämde mig för att sätta upp Khaled Hosseini på Boktolvan för att ändå ge den en chans. Och det är jag tacksam för! För det här är en vacker, sorglig och hoppfull berättelse som man inte bör missa.

Anna och Mats bor inte här längre av Helena von Zweigbergk
Även Helena von Zweigbergk fanns med på årets Boktolva, eftersom jag någonstans fick för mig att hon skulle skriva på ett sätt som tilltalar mig. Mycket riktigt – hennes sätt att skildra dialoger och de naturliga reaktionerna karaktärerna mellan gör det här till behaglig och gripande läsning. Och jag gillar att hon vågar skriva en helt vardaglig roman utan att känna behov av att slänga in en massa tillskruvade saker i tron att vardagen inte skulle räcka till.

Niceville av Kathryn Stockett
En mycket intressant och engagerande bok som också berättar om en viktig och verklig del av vår historia, och sådant gillar jag. Att ta del av historia i en fiktiv värld, att få lära sig något samtidigt som man läser en skönlitterär historia. Gripande om mod, kärlek och hopp.

En sån där vidrig bok där mamman dör av Sonya Sones
Det jag gillar mest med den här boken är sättet den berättas på. Korta texter som vid en första anblick inte ser mycket ut för världen, men som visar att ord inte behöver komma i mängd för att kunna berätta en bra story. Rubrikerna är som små pusselbitar, en hint om vad som komma skall. En pärla för en språknörd.

Modershjärtat av Katerina Janouch
Jag slutar aldrig tjata om den här serien som nu är inne på femte delen. Vardagligt när det är som bäst, om relationer, livspussel, kärlek, svek och drömmar. Och det blir bara bättre och bättre för varje del som kommer ut. Och jag läser och njuter och vill bara ha mer.

Sonjas sista vilja av Åsa Hellberg
Charmigt och mysigt – det är nyckelorden för den här boken. Det här är feel good när det är som bäst. Om att våga drömma, våga leva livet fullt ut, kärlek, vänskap. En bok som lämnar en med ett leende på läpparna.

Förr eller senare exploderar jag av John Green
Den här boken hyllas överallt och det med all rätta. Den är bara så himla fin. Karaktärerna och alla fantastiskt träffande repliker dem emellan går rakt in i hjärtat. Helt underbar, det är det enda som behövs säga om den här boken.

Tusen strålande solar av Khaled Hosseini

Tredje gången gillt! Första gången, när den var nyutkommen, läste jag ca 100 sidor innan jag gav upp och lade den åt sidan. Andra gången läste jag första sidan om och om igen. Den här gången segade jag mig igenom för att ta mig förbi tidigare hinder och se! Där kom belöningen! Läsningen blev precis så njutbar som alla tjatat om när det gäller den här boken.

Alla vet väl redan vid det här laget vad den handlar om? I korta drag möter vi Mariam i hennes uppväxt som liten flicka utom äktenskapet, som tvingas bo lite i skymundan av samhället eftersom pappan är feg för att låta folk prata för mycket. När hennes mamma dör tvingas hon till giftermål med en mycket äldre man, Rashid, som så småningom blir våldsam mot henne. Många år senare kommer Laila, vars uppväxt är lycklig och relativ problemfri. Men så dödas hennes föräldrar och hon räddas ur husruinerna av just Rashid. Omständigheter gör att hon gifter sig med honom. Först är Mariam och Laila ovänner, men Rashids våld mot dem båda leder till slut till en stark vänskap och respekt dem emellan. De svåra tiderna i landet gör dessutom att de behöver varandra för att ens kunna överleva.

Det är en fantastisk berättelse. Vacker, sorglig och hoppfull på samma gång. Det är tungt att läsa hur svårt de har det och när hon tvingas sätta sin dotter på barnhem för att rädda henne, det gör ont att läsa. De sista hundra sidorna läste jag så ögonen nästan glödde då jag bara var tvungen att få veta hur det skulle gå för dem.

Jag är glad att jag äntligen tog mig för att läsa den här boken. Både berättelse och språk gör den till en sann läsupplevelse. Jag måste läsa hans debubok Flyga drake också. Jag har sett filmen och tyckte mycket om den, och boken står här hemma i bokhyllan och väntar.