Vissa böcker är lite läskiga att läsa, inte på grund av att innehållet är särskilt läskigt, utan för att det kommer så ruskigt nära. När jag köpte den här boken för flera år sedan visste jag att den skulle få vara hyllvärmare ett tag. Det var inte läge att läsa den än. Minnet och sorgen efter min egen mamma var fortfarande för starkt och jag blev tårögd bara av titeln på den här boken.
Men nu var det dags. Nu kände jag att jag klarade av att läsa om en mamma som dör och hur hennes dotter (döttrar) tar sig igenom tiden efteråt.
Nikki är 31 år när hon en dag kommer hem till sitt barndomshem och hittar mamman knivhuggen till döds i garaget. Mamman har varit änka i flera år, och lite väl godtrogen i sina båda döttrars ögon. En vänlig gest mot en drogpåverkad man blir hennes död. Döttrarna är väldigt olika som människor och lever väldigt olika liv, men måste nu tillsammans ta tag i allt som behöver göras. Begravning, tömma huset och dela upp alla saker. Samtidigt fortsätter deras egna liv som vanligt, men mycket rör upp och ändrar deras synsätt. När de går igenom sina föräldrars hus dyker det upp nya pusselbitar om både mamman och pappan, saker som döttrarna inte har vetat om dem.
Boken inleds ganska snart med mordet och polisutredningen, och jag rycks med och fastnar i storyn redan från början. Men så lägger sig utredningen och systrarna påbörjar utrensningen av huset och där någonstans blir det rätt så tråkigt. Boken är indelad i fem delar och det känns som om den tredje och fjärde delen skulle ha kunnat plockas bort, eller åtminstone kortas ner. Det blir lite för babbligt och långtråkigt. Minnen ältas och ska jag vara ärlig är det som kommer fram om mammans bakgrund ganska så tråkig läsning. Hela storyn tappar fart och bara står och maler ett tag. Först i femte och avslutande delen tar storyn fart igen, men då blir det snabbspolning och lite slarvigt avslut av allt.
Det börjar bra, men tappar så småningom och jag tvingar mig faktiskt att läsa färdigt boken. Den blir för tråkig och seg helt enkelt. Synd, för med den inledningen hade den potential att bli till riktigt bra läsning. Det hade varit mycket mer intressant att lägga mer fokus på döttrarna, som påverkas av sin mammas död och genomgår stora förändringar. Och den där kriminalaren hade också gärna fått ta större plats. Det hintas och hintas om honom, och så bara försvinner han bort ett tag.
Nej tyvärr. Det blir bara ett ljummet nja för den här boken. Nu är det dessutom den andra boken av JCO som jag tycker är rätt så tråkig och intetsägande. Och jag som har gillat allt annat jag har läst av henne. Nu måste jag hitta en riktigt bra bok av henne så att hon återfår mitt förtroende. Tips, någon? Kanske skulle ge den alldeles för tjocka Blonde en chans?
*malins bokblogg* 
Min erfarenhet av JCO är bra, har läst ”My sister my love” och ”The Gravedigger’s daughter”. Båda super enl mig. Blond är en bok min pappa tjatar på mig att jag borde läsa så det kommer nog, men den är ju som du säger lite tjock… Vilka böcker av JCO hade du läst innan denna?
Gravedigger har jag här hemma, fast på svenska. Den är alltså bra? Den har inte riktigt lockat till läsning när jag läser baksidetexten, men jag kanske ska ge den en chans då.
Jag har nog mest läst hennes ungdomsböcker: Efter kraschen… som jag tyckte var underbar, samt Stor i käften som jag också gillade. Och så En fager mö, som jag inte riktigt gillade pga innehållet. Sedan tror jag att jag har läst mer av henne, men före bloggens tid så jag kommer tyvärr inte ihåg vad.