Jag älskar djur och har haft både hästar och katter och hundar och kaniner. Just nu är jag djurlös, för första gången i mitt liv. Den här boken lockade mig direkt, både med titel och omslag. Men kanske hade jag för höga förväntningar, för det här blev inte alls den trevliga lässtund jag hade hoppats på.
Jag har lite svårt att beskriva handlingen eftersom den kändes så spretig och jag hade svårt att få grepp om den. Den ena huvudpersonen är en herrelös katt som blir omhändertagen av Satoru. Katten får namnet Nana eftersom hans svans ser ut som en sjua. De två trivs fint tillsammans, men av någon anledning måste Satoru hitta ett nytt hem till katten och de beger sig iväg till flera av Satorus barndomsvänner för att hitta ett lämpligt hem. Inte förrän i slutet får vi, och även Nana, veta varför Satoru måste hitta ett nytt hem åt sin älskade katt.
Det är en väldigt lågmäld och relativt händelselös berättelse som bygger på tillbakablickar till barndomen och de bådas resa runtom i Japan. De första 100 sidorna får jag tvinga mig igenom, i hopp om belöning längre fram. Men för min del lyfter det aldrig. Det blir aldrig gripande eller vackert, som jag läst att många andra tycker. Jag känner mig så där okunnig och att det är jag som helt enkelt inte fattar – och jag avskyr när böcker får mig att känna så.
Det kanske är fel bok vid fel tidpunkt. Den kanske hade funkat jättebra någon annan gång. Men just nu känner jag att nej, det här är inte min typ av bok. Jag gillar den inte alls. Oftast brukar jag sluta läsa en bok om jag känner att den inte funkar, men jag ville ge den här en riktig chans. Det hjälpte tyvärr inte.
*malins bokblogg* 