Hundra år med Lenni och Margot av Marianne Cronin

Jag upptäckte att jag missat att publicera den här recensionen, så här kommer den.

Den här boken har blivit väldigt hyllad vilket gjorde att jag hade höga förväntningar. Jag läste den under lite fel tid då jag hade annat att fundera på, och det blev därför ingen fullpoängare för min del, men strax under. Det är en mycket fin och stark debut.

I boken får vi följa 17-åriga Lenni som tillbringar sin sista tid i livet på ett sjukhus i Glasgow. När hon påbörjar konstterapi möter hon 83-åriga Margot och de blir snabbt vänner. Tillsammans är de 100 år och de bestämmer sig för att göra ett konstprojekt och måla 100 tavlor ur sina liv samtidigt som de berättar för varandra om vad de upplevt.

Det här är en bok om livet, trots att huvudpersonerna båda två närmar sig döden. Det är en blandning av humor, sorg, kärlek och vänskap. Sådant som gör livet svårt och sådant som skänker glädje. Man kan tro att det är Margot som pga sin höga ålder som bidrar med flest berättelser, men Lenni har trots sin unga ålder gått igenom sin beskärda del av sorg och svårigheter. Hennes historia är den som gör mest ont att läsa.

Lenni har förresten en koppling till Sverige då hon är född här och fortfarande pratar svenska.

Det bästa i den här boken är de fina karaktärerna. Lenni och Margot så klart, men även sjukhusprästen Arthur samt flera ur personalen. Sjukhuset är som ett eget litet universum.

Även om det inte blev en fullpoängare tyckte jag väldigt mycket om boken. Det är en varm, berörande och tänkvärd bok om vad som är viktigt i livet och att göra/säga allt man vill innan det är försent. Kan varmt rekommendera att läsa denna fina bok.

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s