Vad som än händer av Kristin Hannah

Att ge upp en bok… 😕

När en bok får mig att tappa läslusten. När jag känner motstånd för att plocka upp den och läsa. Då är det dags att ta farväl av den.

Jag har tragglat mig igenom en bra bit in i den här och kan återigen konstatera att ska man läsa Kristin Hannah ska det vara hennes nyaste böcker. De tre jag köpte på förra årets bokmässa var återutgivna och ingen av dem har riktigt funkat. Det var inget bra köp helt enkelt. Däremot har jag tyckt väldigt mycket om hennes senaste böcker som t.ex. Näktergalen som var fantastisk läsning. Läs den! Men skippa hennes äldre.

Jag tror att om jag hade läst den här när den kom ut hade jag nog gillat den mer. Men jag har utvecklats som läsare och den läsare jag är nu gillar inte det här. Det känns platt, babbligt och faktiskt rätt tråkigt och intetsägande.

Boken handlar om Tully och Kate och vi får följa deras uppväxt och utvecklingen av deras vänskap. Tully har en tuff uppväxt och raka motsatsen till Kate som har en stöttande familj och trygghet. Kate och hennes familj tar sig an Tully och tjejerna lovar varandra evig vänskap. Och så får man följa dem på vägen ut i livet. Någonstans under universitetstiden dog mitt intresse för dem och här sätter jag punkt.

Jag har kommit till insikt att jag inte gillar uppväxtskildringar. Jag fick samma känsla av den här som Ferrante. Det är så lååångsamt och händelselöst. Jag tappar intresset.

Så nä. Tyvärr. Den här boken lägger jag ifrån mig nu. Jag hoppas, hoppas på att läsa mer av Hannah som jag faktiskt gillar. Jag har sett henne som en av mina favoriter och det vore tråkigt om hon inte längre skulle tillhöra den kategorin. Jag ger inte upp om henne men från och med nu ska jag bara läsa nya böcker av henne och skippa alla tidigare olästa.

Nä, nu ger jag upp

Den har hyllats överallt – bokbloggar, tidningar och mina kompisar statusuppdateringar på FB. Jag har läst roliga och intressanta intervjuer med författaren. Den sägs vara rolig så att man kan skrattar, tänkvärd och allmänt läsvärd. Klart man blir nyfiken på att läsa!

Och så blir det bara platt fall. För jag är ledsen att säga det, men Caitlin Morans Konsten att vara kvinna funkar inte för mig. Efter att ha tvingat mig igenom halva boken måste jag lägga den ifrån mig för gott nu. Jag tar död på min läslust om jag läser mer i den, för varje gång jag sätter mig med den tar det emot att ens påbörja och sedan läser jag kanske 10 sidor åt gången innan jag måste sluta för att jag bara inte orkar mer.

Det är för babbligt. Hon babblar och babblar och jag får skavsår i öronen ögonen. Jag orkar inte läsa om hur hon fick sitt första könshår eller sin första mens eller hur hon rakade benen eller hur hon lärde sig onanera. Det är så ointressant läsning. Och eftersom det mesta i boken bygger på hennes uppväxt och erfarenheter funkar läsningen inte alls.

Och innan någon halshugger mig – jag håller med henne till 100% när hon säger att det är en självklarhet att vara feminist. Att vi måste ta tillbaka ordet och se till att alla använder det. Att alla vågar stå upp och säga att ”jag är feminist”. För visst är det en självklarhet att kvinnor och män har lika värde, ska få samma lön för samma jobb och så vidare. Och nej, vi är inte där nu. Jag är medveten om problemen, och det är inte den biten jag kritiserar. Det är alltså babblet jag inte klarar av. HUR hon presenterar det, inte ATT hon presenterar det.

Tråkigt, men så är det. Jag ville så gärna gilla den här boken och jag ville så gärna få skratta såsom så många andra tydligen gör när de läser den. Men något är det ju som jag tydligen inte förstår. Ni som har läst får gärna säga vad det är ni gillar så mycket och vad det är jag missar. Kunde ni känna igen er i boken? Eller kommer allt det roliga i andra halvan, som jag nu missar?

Jag brukar inte tycka att det är ett misslyckande att ge upp en bok, men den här gången känner jag mig faktiskt lite nedslagen.